Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 20 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
UNGD OMS VÄNNEN
oavbrutna dunkningarna mot rälsen
kommo så täta, att de bildade en
sammanhängande kedja, som rasslande slöt allt
fastare ihop, dragande henne och alla de
andra, vilkas mer eller mindre
förväntansfulla ansikten hon såg runt omkring sig,
hem, hem.
Äntligen signalerades Myrens
järnvägs-sta’ion, och hon fick stiga av för att söka
reda på den parson, som skulle hämta
henne.
Länge behövde hon ej se sig omkring,
förrän en pojke kom mot henne och med
en något styv böjning på sin väl
ombonade kropp frågade, «om det var fröken,
som skulle re?a till Holmen i kväll,» och
då detta bejakades, dröjde det ej många
minuter, förrän hon vid den lilla
skjutspojkens sida satt inpackad bland filtar
och fällar i släden. Och så bar det av
i raskt trav uppför och utfor de gamla
välkända backsluttningarna, där hon för
ett tiotal år tillbaka så mången stjärnklar
vinterafton vandrat i den glada
ungdomsskaran, som alltid fann så många
anledningar till långa, uppfriskande promenader
och utflykter.
Tyst satt hon där, upptagen av de
mån^a minnen, vilka vid åsynen av de
kända, kära platserna stormade inpå henne,
minnen, vilka grepo henne så, att hon
med våld måste betvinga dem.
Till sist skymtade då ljuset från
Holmen mot dem, släden stannade, och "bm
några ögonblick var hon sluten i
människors armar och hörde hjärtliga
välkomstord ringa som julklockor emot sig.
Hur likt alit var sig här, alldeles som
i forna dagar! Här var det stora
vardagsrummet med sin väldiga, vita spisel, sina
låga fönster och breda dörrar, och
julgranen hade även hos det unga folket
samma plats som under hennes barndoms
jular. Och de små, vilka med runda
ö*on och öppna läppar betraktade mors
julgäst, voro som en ny upplaga av den
gamla syskonflocken på Holmen. Se där
kom Friis, den lugna, gamle Frits,
skolkamraten och deltagaren i så många
trevliga lekar, och halsade henne välkommen
till det hem, som nu var hans, men som
hon en gång kallat för sitt.
Som i en dröm förflöt kvällen, som i
en dröm levde hon om en av sin
barndoms julkvällar, glädjande sig åt de små
överraskningar, scm bereddes henne, och
åt den jubelstorm, som bröt loss biard
barnen vid åsynen av de underbara saker,
vilka tant hade med sig åt dem från den
stora staden, som helt säkert måste ligga
någonstädes i sagans mystiska rike.
I god tid blevo de små nedstoppade
i sina sängar, alla skulle tidigt upp för
att fara till julottan, och då även Frits
sagt godnatt och dragit sig tillbaka, blevo
de forna vännerna lämnade en?amma i
det rum, där de förr vid midnattsklockans
Slag utbytt så många förtroendeh och
under halvslutna ögonlcck bland de
skiftande glöden i spisel brasan sökt att läsa
så många underliga framtidsdrömmar i
glada, ljusa tavlor. — Men nu hade allt
det där rosiga, skära försvunnit och
allvaret, livets stora, tunga allvar hade
gripit dem och stött undan allt det
overkliga, det som inte tål de kalla vindpustarna
och den brännande solglöden.
Mor Hilda lade nytt bränsle på spiseln
och släckte ljusen, så när som på ett,
det som stod på spiselkransen. Så lade
hon en schal över vänninans axlar och
sin fasta arm om hennes midja, drog
henne intill sig och viskade: »Nu, lilla
Selma, skall du få omtala allt. Jag vet
så väl, att du vill det, och jag har
längtat därefter alla dessa år, ända sedan jag
såg dig hemlös, utkastad i världen bland
främlingar. Vi sova inte i natt, timmarna
gå så fort, berätta du!»
Och Selma berättade allt, allt ifrån det
ögonblick, då hon med undei tryckt gråt
lämnade hembygden, tills hon nu, en
tillfällig gäst, åter satt vid den gamla
härden.
Hon dolde inte heller de sista striderna,
de härjande tvivlen, de starka ropen efter
frid, efter kraft att kunna giva åt dem,
som ville mottaga.
Barndomsvännen talade nu om sitt
lugna liv, sina vardagliga bestyr, om
hemmet och barnen. Men hon omtalade
även, alt de, Frits och hon, redan under
den första vintern, de bott under detta
tak, i sina hjärtan mottagit Guds frid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
