Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. HISTORISK ÖVERSIKT - Ukrainas historia till 1800. Av Mychajlo Hrusjevskyj - 1. Det gamla ukrainska furstendömet till tatarinvasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I, HISTORISK ÖVERSIKT
Vladimir, som kristendomen officiellt infördes (988). Denna
övergång betecknar dock ingen plötslig brytning, ty liksom det hade
funnits kristna element i Kiev redan före Vladimirs tid, fanns det
ännu långt senare en massa hedningar kvar. Han utvidgade den
centrala furstemakten, men på det ofantliga området funnos
småfurstendömen, som allt efter graden av sitt beroende betalade
skatt till Kiev. I städerna förlades garnisoner av furstens druzina,
följe, och ur denna krigarkast utbildade sig efterhand en besutten
tjänsteadel, som stod i motsats till det fria jordbrukande
bondeståndet, obstjinan. Genom att utnämna sina söner till ståthållare
i olika landsändar lade Vladimir grunden till det delningssystem,
som inom kort skulle bliva en av orsakerna till det Kievska rikets
undergång. Vladimirs regering betecknar kulmen i Ukrainas
äldre historia, ty efter hans död försvagades Kiev, i samma mån
som de smärre furstendömena lösgjorde sig. Ännu en tid bortåt
behöll dock Kiev ledningen. Vseuolov (1078—1093) införlivade
med sitt rike Tjernyhiv, Perejaslav och Smolensk, och hans son
Vladimir Monomach (d. 1125), en av det gamla Rysslands ädlaste
furstegestalter, fortsatte faderns kloka politik.
Liksom Novgorod hade det gamla Kiev en riksdag, veije,
som dock icke var en konstant folkförsamling, och den saknade
klart utstakade funktioner. Fursten inkallade ombud från
städerna, då han önskade inhämta deras mening. Vid fursteval
visade vetjen någon livaktighet, men oftast försiggingo
tronskiftena oberoende därav. För övrigt låg styrelsen hos fursten,
som med sin druzina bestämde krig och fred, pålade skatter,
förlänade jord och stiftade lagar. En intressant samling rättsliga
urkunder är den s. k. Russkaja pravda (»ryska rätten»), som
innehåller straffrättsliga bestämmelser av bysantiskt, men även
skandinaviskt ursprung.
Vid sin sida hade fursten ett råd av bojarer, ärftliga
köpmanna-och jordägande släkter, men denna korporation saknade
självständig kompetens och inkallades godtyckligt. De högsta
ämbetsmännen voro dvoretskij (»hovmarskalk») och petjalnik (kansler,
sigillbevarare), och skatterna indrevos av »tusen-, hundra- och
tiondemän». Bönderna voro dels fria jordägare, vilkas antal dock
allt mer minskades, dels personligt fria, men egendomslösa, som
därigenom kommo i ekonomiskt beroende av bojarerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
