Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. LITTERATUR - Den ukrainska litteraturen. Av Sergij Jefremov - 5. Nationalskalden Sjevtjenko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v. litteratur
och förorättades sångare, den ypperste kobzaren, möttes med
hänförelse i hela Ukraina. Till sin litterära bragd lyckönskades
han av den gamle Kvitka; hans jämnåriga och ungdomen hälsade
»Kobzarens» första sånger som »toner av ärkeängelns basun»,
och Sjevtjenko blev i mitten av 1840-talet ett litterärt centrum
och en exponent för den ukrainska ungdomens förhoppningar.
Han blev personifikationen av den rättfärdighet och rättvisa,
som skulle göra Ukraina till en självständig lem bland de fria,
upplysta folken. Detta var också programmet för det 1846
grundade Kyrillo-metodievska brödraskapet, som snart fick ett så
tragiskt slut i den »tredje avdelningens» fångceller och den
kirgis-iska steppens häkte. Men dessa nya prövningar kunde varken
kväva den nya rörelsen eller tvinga Sjevtjenko till tystnad.
Sjevtjenkos första alster bära ännu prägel av den romantiska
dyrkan av Ukrainas förflutna, som var så typisk för hans
föregångare. Men i den elegiska resignationen och sorgen över det
förlorade frambryter en ton av skarp protest mot det nuvarande.
När Sjevtjenko klagar över att den forna friheten oåterkalleligt
är förbi, ser han dock i andanom konturerna av en ny frihet,
byggd på rättvisans grund, och därför gäller hans kamp främst
den nesliga livegenskapen i alla dess former. Han upprullar den
ena förfärliga bilden efter den andra, men icke för att gagnlöst
klaga på det förflutnas ruiner, utan för att väcka till kamp.
Han besjunger de ryska dekabristerna och de andra till Sibirien
förvisade martyrerna, han gisslar alla sociala orättvisor, särskilt
kvinnornas moraliska och samhälleliga slaveri, och reser sig i
sin kult av kvinnan som moder till en nästan gammaltestamentlig
höjd av kysk naivitet.
Utgångspunkten för Sjevtjenko var hans glödande kärlek
till hembygden och hans ännu ofria landsmän, för vilkas skull
han måste tillbringa tio förfärliga år i sandöknarna bortom
Kaspiska havet. Hans hemlängtan och trånad efter frihet få
sitt poetiska avlopp i en mängd utomordentligt sköna dikter,
men sina egna lidanden är han redo att glömma vid tanken på
fosterlandets; han kallar sig själv »den minste brodern», den där
är lycklig, om han blott kan ställa det fria ordet till sina arma
bröders värn.
Men på samma gång är denne obeveklige kämpe för sanning
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
