Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. LITTERATUR - Ukrainska litteraturprov i urval och tolkning. Av Alfred Jensen - Tymotej Bordulak - Mychajlo Kotsiubinskyj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v. litteratur
upprepades yxhuggen. Markos panna höljdes av svettdroppar, och
spånorna flögo kring, men av ruttenhet fanns intet spår. Snart
trängde han in till den innersta märgen, men ändå tycktes trädet
vara lika kärnsunt. Gud vete, huru länge detta praktträd ännu
kunnat blomma!
Marko kände, huru tårarna stego honom i ögonen, men han
bet ihop tänderna och högg allt häftigare, som om han med huggen
ville döva sin egen smärta. »Månne min farfar, som planterat
detta träd, kunde tänka sig, att hans sonson i sitt elände skulle
förstöra det? Men varför tänka på det?»
Han gick på andra sidan, och åter dånade yxhuggen mot
trädet. Yxan glänste i månskenet, spånorna yrde kring, och trädet
började luta sig märkbart. Ännu ett kraftigt hugg, ett brakande,
ett rasslande — och det gamla päronträdet låg avlivat på marken.
De uppskrämda korparna började med vilt kraxande kretsa
kring Markos huvud, men själv lät han yxan sjunka, och det
utpinade stackars huvudet föll allt djupare och djupare ned mot
det sorgtyngda bröstet.
Mychajlo Kotsiubinskyj
(1864—1913).
Skyarna.
När jag ser på skyarna — dessa jordens och solens barn, som
svinga sig allt högre och högre upp och tåga på det blånande fältet,
tyckes det mig, att jag skådar skaldens själ.
Jag känner igen den. Den strövar också ren och vit, gripen
av längtan efter himmelska njutningar och luft, och med gyllene
löje på rosenröda läppar bävar den i trånande sånger.
Jag ser den tydligt. Stor och allvarsam, full av smärta och
osynliga tårar, tyngd av all världens vedermödor, mörk av sorg
över den olyckliga jorden, sveper den också in sig i ogenomträngliga,
svarta moln, andas tungt, döljer sitt anlete för solen och gråter
bittert heta tårar för att kunna andas lättare.
Jag känner henne — orolig, mättad av eld, glödande av en stor,
rättfärdig vrede. Den rusar som i raseri mot själva himlen och
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
