Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hildur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 90 HASSE 2.
nedanför nådde icke hit upp till de två unga
människorna, som funno sig själva och varandra bland
de gamla gravarna där de lekt som barn.
— Minns du — och så talade de om allt som
hänt sedan den dagen Hildurs riktiga mamma kom
och hämtade henne. De lämnade inte kyrkogården.
Var gång de kommo till grindarna, vände de och
gingo tillbaka. Det var ju så längesedan de träffats,
där var ju så mycket att tala om, blott inte om
den gamla gården och dess människor. Ulf
förstod det och utan att hon sade något lydde han
henne. Klockan i kyrktornet slog nio. Hildur ryckte
till. Det var som om fru Svensson ropat på henne.
— Nu måste jag gå hem — pappa väntar.
Hon hade också en pappa, en riktig pappa. Och
som hon förstod hans tysta fråga, sade hon:
— Min mor är död. Pappa och jag äro ensamma.
Ulf följde Hildur hem. För honom betydde tiden
ingenting. Han skulle gått med henne hela natten.
De gingo genom gatorna ned till hamnen och så
kommo de in i gamla staden, genom Fattigbrasan,
som låg där söndagstyst och stilla med vårkvällens
bleka ljus över murar och tak. De kommo till ett
litet, gammalt hus alldeles vid slottet. Ulf kände det
huset mycket väl. Där fanns en underjordisk gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
