Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stora vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULF I119X
var hela stadens gunstling. Han kunde konsten att
få folk att skratta. Han behövde bara komma in
helt tvst och stilla med sitt lilla handklaver under
armen för att få de allvarligaste att le. Han
spelade sin berömda serenad vackert och sydländskt
sentimentalt, han sjöng en visa, på ett språk som
ingen förstod, men ändå satt man där förtjust
och betagen, och då han slutade och svängde sin
höga vita toppmössa, rungade applåderna från
golv till tak. Villard var favoriten, han regerade
som han ville över sin trogna publik. Det hände
en gång att han glömde sitt nummer. Han satt i
kaféet med sin sejdel öl och försummade sin entré.
Direktören kom springande.
— Villard! Villard! Ni har entré! Och ni är
inte klädd! Var är er kostym?
Och Villard fick fort fatt i sitt lilla klaver och
gick in som han var på arenan. Man satt där
litet förvånad, då man först fick se honom, men
då han började spela, glömde man det ovanliga i
situationen och var med som alla gånger förr.
Villard gjorde lika stor lycka i sina enkla civila
kläder som i sin granna kostym, och då numret
var slut och han kom ut i ryttargången, nickade
direktören vänligt åt honom och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
