Sjuka i vårt umgänge böra ha att påräkna vårt särskilda deltagande.
Man tar reda på av anförvanter, om den sjuke kan och får mottaga besök, och i sådant fall infinner man sig personligen. Stäng då dörren tyst, gå sakta och iakttag ett alltigenom stilla uppträdande. Men gå ej till den överdriften att irritera honom med att uppträda som om han vore döende. Den sjuke skall ej besväras med starkt ljus, vare sig konstgjort eller solljus. Finnas musikmakare i huset, böra de t. v. nerlägga verksamheten. Pratsamma och skrikande besökare böra själva förstå att iakttaga måtta. Tysthetsreglerna iakttagas särskilt, där det är tunna väggar. Den sjukes föda måste vara väl lagad. Den sjuke behöver frisk luft, men får ej utsättas för drag. Tala ej med honom om tråkiga saker. Visiten får heller ej bli så lång eller samtalet så livligt, att det tröttar den sjuke. För honom är det ofta bäst, att du sitter tyst bredvid sängen - vid fotändan, så att han ej besväras med att vända huvudet - eller tyst trycker hans hand och går.
Därest personligt besök ej får göras, sänder du ditt visitkort.
Nära bekanta kan du f. ö. komma ihåg med en blomma, vindruvor e. dyl. Sänd en luktlös eller svagt doftande blomma, ifall den sjuke tror, att han ej tål blomdoft. Vissa nervösa ha som bekant den inbillningen, att blomdoft ger huvudvärk, medan tvärtom blommor äro bakteriedödare och alltså verkligen smittorenare i ett sjukrum.
Låt dock aldrig vissna blommor stå i ett sjukrum.
- - -
Då någon är förd till sjukhus, är fallet i regel allvarsamt. Det borde vara förbjudet för andra än nära anförvanter att besöka sjukhuspatienter. Så är fallet på de större sjukhusen i Stockholm.
Varje sjuksköterska kan upplysa om, att söndagarne äro pinodagar för ett flertal sjuka. På allmänna salar är det ej blott den besöket gäller, som störes, utan även övriga patienter, och detta i synnerhet om gästerna utgöras av mindre hänsynsfullt folk. Och även om den sjuke ej erfarit direkt obehag av besöket, tar han vanligen skada därav. När sjuksköterskan på söndagskvällen tar temperaturen, kan hon i rikligt mått konstatera det.
- - -
Det vittnar om tanklöshet att säga till en person: "Å, vad ni ser skral ut", eller genom sitt minspel förråda att man tänker det. Den sjuklige har nog av sitt lidande och behöver snarare ledas till glömska därav än påminnas därom. Tanken är en oerhörd makt, men knappast av större betydelse än då det är fråga om att få en sjuk att tro på sitt tillfrisknande. Hjälp honom och läkaren med det!
- - -
Om dina sjukdomar bör du aldrig tala i sällskap. Det är inte märkvärdigt att vara sjuk - det betyder i regel att man ej gjort sig besväret att lära känna hälsolagarne eller ej haft karaktär nog att följa dem.
Vid badorter och sjukvårdsanstalter är detta samtalsämne i synnerhet olämpligt. Det föranleder andra lika dåraktiga att tala om sina lidanden - att gå och klema med sitt onda, vilket är skadligt emedan det hindrar deras tillfrisknande. Den sjuke, som vill bli frisk, skall sysselsätta sina tankar med det, som lättar sinnet, ej med sådant som tynger det.
- - -
Ge ej åt en sjuk råd rörande behandling, vilka han ej kan följa. T. ex. åt en fattig lungsiktig, att han skall resa till någon viss utländsk kurort. Det förvärrar hans onda att veta, att det, som skulle kunna göra honom frisk, ej är möjligt att ernå.
Ge ej råd rörande behandling, om du ej är sakkunnig. Det finns en mängd sjuka, som ha svårt att ge sig tid att genomgå en kur till slutet, utan hoppa från det ena behandlingssättet till det andra och följaktligen aldrig kunna bli friska. Att föranleda dem därtill är att skada dem.
Om en sjuk har förtroende för en viss kur, så rubba ej det.
- - -
Har du blivit sjuk, så sök bära dina lidanden med självbehärskning.
Om du befinner dig i ett sjukhus och jämrar dig högt, så plågar detta andra sjuka, som behöva ro. Och befinner du dig i hemmet, så ökar din klagan din omgivnings smärta över att du lider.
- - -
Värmen i ett sjukrum avpassas efter den sjukes behov. Äldre personer kräva större värme än yngre.
Upplys ej sjukrum med gas. En gaslåga slukar lika mycket luft som tretton människor.
Fråga ej en sjuk vad han vill ha för mat. Ge honom det, som är bäst för hans tillstånd. Men lär känna vad det är.
Ge honom ej ett fullt glas vatten på en gång, men ge honom mer, om han det begär.
Sitt ej på sängen! Luta dig ej över den sjuke!
Ordna allt för natten åt den sjuke!
- - -
Vid olycksfall i städer, på arbetsplatser och sådant, bli de skadade ofta föremål för folksamlingar, som äro formliga orgier i tank- och hänsynslöshet, ägnade att nedstämma den beklagansvärde. Öka ej dessa vettlöses antal! Kan du ge någon hjälp, så gör det villigt. Lämna annars den skadade åt polisens och ambulansens sakkunniga vård.
- - -
Fattiga sjuka bispringas med all den hjälp man kan lämna. Men man måste ihågkomma att man i detta fall har extra förpliktelse att uppträda grannlaga.
- - -
Enda sättet att undgå sjukdom är att leva naturenligt: äta ren föda, andas ren luft, avstå från alla livsnedbrytande njutningar, rätt fördela arbete och vila o. s. v.
Endast om vi leva så kunna vi få ett rent blod och rena vävnader, vilket är hälsans första förutsättning.
Har du genom nödtvång eller oförstånd skadat din hälsa, förlora ej modet. Ingenting är tacksammare än att leva naturenligt. Det tvingar en endast att avstå de falska njutningarna. Man får i stället de äkta - livet blir sin egen stimulans; man får arbetsglädje och arbetsförmåga.
Det är harmligt att förlora sin förmögenhet; det är bittert att bli sjuk, men dessa förluster kan man bära. Förlorar man däremot livsmodet, är man under isen, ty då har man förlorat allt. Har man sitt goda humör kvar, kan man återvinaa både hälsa och pengar.
Det viktigaste för en sjuk är alltså att ej tappa kuraget.
