Vid dödsfall skola släkt och vänner underrättas medels sorgkort.
Den som mottagit en sådan underrättelse bör genast svara med en visit - i sådant fall mörkklädd - eller ett brev, vars uppgift skall vara att trösta, att komma den sörjande att känna smärtan mindre bitter. Allt vad du kan säga till den dödes fördel bör du säga - det styrker de efterlevande att veta, att den bortgångne efterlämnar ett aktat, ett älskat minne.
Är man nära släkting eller vän, måste man personligen infinna sig hos de sörjande. Är man mera fjärmare sådan, kan man kondolera i brev eller genom ett visitkort.
Står man sorgehuset nära, skall man bispringa de sörjande med råd och dåd så långt man kan. Det råder helt naturligt stor förvirring där, särskilt om det är husfadern eller husmodern, som gått bort.
- - -
Beklaga aldrig sorgen annat än till nära bekanta och låt det aldrig bli en tom fras utan alltid ett sant uttryck av ditt deltagande.
Det finns känsliga personer, för vilka varje påminnelse om den bortgångne är som att riva upp ett sår. Inför sådana är det noblast att ingenting säga, som häntyder på det skedda.
- - -
Vakta er för de där & kompani-dödsannonserna, som ej blott äro tvetydiga, utan ofta sprida löje över den bortgångne. Eller vad sägs om när Anna- Lovisa, Katrina, Linnéa och Petronella tillkännage att "vår älskade make, fader och svärfader" stilla avlidit? Han var mycket på en gång, frestas man att tänka. Och vem är det, som är den sörjande änkan? Anna? Antagligen! Men vem är dottern? Eller är det flere döttrar? Och vem av dem är svärdottern? Eller är det flere sådana?
Det är ej allom givet att kunna återhålla ett löje, då man tvingas att göra sådana frågor.
Äro barnen eller sonhustrurna bosatta på annan ort, blir detta slags annons så mycket olämpligare. Man förstår, att de ej ha blivit i tillfälle att underteckna eller ge fullmakt att underteckna och att följaktligen detta uttryck av deras sorg är diktat.
Jag minns hur en hel socken en gång log åt en dylik & kompani-annons. En av undertecknarne befann sig nämligen i Amerika! Och när man sedermera fick veta, att denne vid annonsens utfärdande varit död i fjorton dagar höll man på att skratta sig fördärvad åt änkan, som trodde sig vara "fin", då hon efterapade de språkligt obildade, som tillåta sig utfärdandet av dylika annonser. Något av löjet föll helt naturligt också på den döde, ehuru han var en hedersman.
Det saknar ej heller sin komik, när halvårsbarn uppträda som undertecknare av dödsannonser.
Skriv endera annonsen så, att den ej behöver undertecknas alls (i så fall omtalas vem och vad den döde är och av vilka han sörjes) eller låt den närmast sörjande (maken, makan, föräldrarna) säga detta och underteckna.
- - -
Om den döde ej i livstiden undanbett sig kransar och blommor, sändas sådana till sorgehuset av släktingar och vänner.
Frånbad sig den avlidne kransar, ger man motsvarande summa till något ändamål, som han intresserade sig för.
I sorgehuset föres förteckning å kransgivarne samt göres avskrift av inskrifterna å kransarne.
- - -
I meddelandet om dödsfallet, stundom även i dödsannonsen, plägar uppgivas när begravningen äger rum. Detta innebär, att du ges tillfälle att genom deltagande i likprocessionen hedra den döde. Du är alltid välkommen i sådant fall, även om ej inbjudan skett, enär det är en tröst för de efterlevande att den dödes minne blivit hedrat. Det brukar ock åt någon ges i uppdrag att anteckna namnen å deltagarne i processionen.
I processionen gå makan eller maken och barnen närmast kistan och så följa övriga i den mån de stått den döde nära. Denna ordning iakttages f. ö. redan ifråga om vagnarne.
Man är svartklädd och har svarta handskar eller fingervantar och hög hatt (herrar frack och vit halsduk). Överplaggen kunna, förstås, vara av annan färg, helt naturligt dock ej rött eller annan skrikig färgton.
De i liktåget deltagande måste ge akt på sitt ansiktsuttryck, så att de ej anta en uppspelt min eller le.
Oskicket att herrarne under vinterbegravningar i det fria skola stå med blottade huvuden bör bortarbetas. De döde skulle i en mängd fall bli hedrade med en långt större likprocession, om de deltagande herrarne sluppe riskera att ådraga sig förkylning. Herrar kunna dock bruka kalott.
- - -
Många betrakta en begravning som ett slags folknöje, och obehöriga fylla ofta på förhand kyrkogårdsgången och gravplatsen så, att likföljet har svårt att bana sig väg. Detta otillständiga uppträdande är i huvudstaden så vanligt bland äldre damer på levnadsvettets lägre grader, att man där talar om begravningarnas hyenor. Akta dig för att öka deras antal! Respekt för sorgen, respekt för lidandet!
- - -
Här och var å landsbygden härskar den vackra begravningsseden, att befolkningen uppsätter "sorggranar" utanför de gårdar den döde skall passera. Granarna äro 2-3 meter höga och toppade - en symbol av att livet avbrutits.
Innanför granarne på vägen utlägges ett "ärekors", små fina grankvistar, ordnade i form av kors på sina håll med en stjärna över - symbolerna av livets ingång och utgång.
- - -
Har sorgehuset flaggstång, hissas flaggan på halv stång den dag dödsfallet inträffat och begravningsdagen.
Grannar hissa flaggan på halv stång begravningsdagen. Då liktåget passerar, hälsar man den döde genom att sänka flaggan. Då den döde är i jorden, går flaggan i topp, även i gravölsgården.
- - -
De som personligen eller skriftligen beklagat sorgen, sänt kransar, blommor eller på annat sätt hjälpt till att lindra de efterlevandes sorg och hedrat den dödes minne, tackas genom kort (med sorgkanter).
- - -
Har du sorg, måste du ge särskild akt på ditt uppträdande. Det måste vara något behärskat över hela ditt väsen. Ett leende är ej uteslutet, men det högljudda skrattet passar ej ihop med sorgdräkten, lika litet som det bullrande talet.
Inte minst måste du ge akt på ditt uppförande, då du befinner dig bland personer, som sätta särskilt värde på den du sörjer.
Däremot tillstyrkes att spara en smula på den sorg, som tillverkas på damskrädderiet. Det finns intet land i världen, där damerna sörja så mycket med kläderna som i Sverge. En nästan fotsid slöja mitt i sommaren är något ohyggligt, och sorgdräkten ger f. ö. alltid ett trist intryck. Utlänningar säga ofta, att detta myckna svarta stör intrycket av landet. Lyckligtvis inskränkes också allt mera det yttre tecknet på sorg vad damerna angår till sorghatt eller - om sommaren - svart halmhatt med svart klädsel - och ett svart band om vänstra armen. Herrar bruka i regel blott ett sorgband om hatten (som även kan vara ljus eller grå) och ett dito om vänstra armen. Bredden å hattens sorgband blir större efter en nära anförvant än efter en fjärmare, om hattens form det tillåter, vilket ju särskilt är fallet ifråga om hög hatt.
En dam får ej ha något som blänker i sorgdräkten. Brosch och klockkcdja äro i svart. I övergången är silver tillåtet, och det första av färg en sörjande dam får använda är lila (halvsorg).
En herre begagnar, som redan är antytt, i vardagslag sin vanliga kavajkostym (med sorgband). Även kulörta skjortor kunna användas, men i början dock endast i grått och vitt. I övergången får skjortan vara i lila - "lila bryter sorgen", men ingen gång under sorgetiden med rött i.
Ju värdigare den sörjandes uppträdande är, dess mindre av behovet är den djupa sorgdräkten påkallad.
- - -
Bruka ej brevpapper, kuvert eller visitkort med sorgkanter till personer, som ej höra till den närmaste bekantskapskretsen.
- - -
Vårda väl dina bortgångnas sista vilorum! Att få känslan av
förpliktelse i detta fall allmänt utbredd är en verklig kulturgärning,
ty denna form av pietet höjer både moralen och skönhetssinnet.
