Jag tror på den tid, då staden med dess onatur, med dess industrialism och schackrande skall vara en saga blott.
Jag tror, att människorna en gång skola återvända till naturen.
Jag tror, att jorden en gång skall bli en paradisets lustgård, där varje familj äger ett hem och där var och en personligen frambringar vad han behöver för sitt uppehälle.
Det är långt dit. Men ju flere de bli, som drömma den drömmen, dess förr skall den bli verklighet.
I avvaktan därpå: njuten naturen vid alla de tillfällen, då det är er möjligt. Men man kan aldrig rätt älska det man ej känner. Alltså: skaffen er organ för att kunna njuta naturen: läsen goda naturvetenskapliga arbeten - därtill passar särskilt vintern - och bruken de sålunda erhållna insikterna som medel att förstå vad ni se, vare sig det är stjärnhimmelens prakt, växtvärldens färg och doft, djurlivets yttringar av behag, intelligens och fägring, de olika naturföreteelserna eller årstidernas växlingar eller annat.
Detta blir för en och var en outtömlig källa till kunskap - när moderiktningar inom litteratur, konst och vetenskap dö ut, står naturen sig evigt lik, evigt ung. Det andra är tillfälligheter, människopåfund; naturen är evigt beståndande.
Men man får genom att studera naturen en given och fast utgångspunkt för bedömandet av de nämnda människoverken. Den konst och litteratur, som strävar att lära oss förstå naturen - och dit höra ju ock människolivets yttringar - är något värd; "fantasikonsten" (hopjokset på studerkammaren eller ateljén) är värdelös, annat än som prov på vart onaturen kan föra.
Genom att studera naturen får man en god portion för det praktiska livet nyttig kunskap.
Förfallen dock ej till att blott studera naturen! Huvudsumman är att njuta av den. Studiet skall blott öka er förmåga att njuta av den, annars bli ni samma olyckliga och löjliga varelser som de, vilka t. ex. på teatern alltjämt sitta med ögon och öron på skaft för att upptäcka fel hos författare och uppträdande. De tro sig bli ansedda för enfaldiga om de ej förmå göra anmärkningar, och sålunda ha de ej något nöje av nöjet.
När ni njuta av naturen, så ha ni ej blott behaget; ni ha ock vederkvickelse - ni bli både andligt och kroppsligt starkare därav. Ni ha väl sett, huru de små bleka barnen bli förändrade av vistelsen på skollovskolonien? Huru mycket mer nytta skall ej en vuxen kunna dra av vistelsen på landet - vare sig denna gäller endast "från lördagsafton till måndags morgon" på sommaren, vintersöndagen eller sommarsemestern. Ty den vuxne ej blott njuter kroppsligt, utan också andligt.
Den, som lär sig förstå och alltså älska naturen, blir ej offer för de fadda, livsnedbrytande "förströelser", som staden givit människorna såsom en usel ersättning för glädjen, den sunda uppbyggande.
- - -
Vad som sagts här ovan gäller vinterns förberedelser för sommaren. Men inte heller då du är ute i naturen skall du föra med dig förströelseläsningsboken. Det är visserligen bättre att sitta ute och läsa romaner än inne, men när du är ute skall du göra bekantskap med den levande värld, som där möter dig i djur- och fågelhamn, i blommor och träd, i stället för romanens diktade varelser och landskap.
Skall du ha med en bok, tag då en sådan som lär dig bättre förstå naturen och det som rör sig där. Läs om myrorna t. ex. och jämför bokens upplysningar med den myrstack du träffat på; lär känna olika fåglar och deras läten - sådant skall lära dig att gå omkring med öppna ögon och ge dig vederkvickelse i en grad som aldrig en roman kan göra.
Än mindre hör kortleken ihop med naturen.
Färdas du till någon främmande ort, bör du på förhand genom att studera resehandboken ha gjort klart för dig, vad där kan bjudas dig av historiska minnen, av naturskönhet o. s. v. I synnerhet är detta fallet vid utrikes resa. Du spar sålunda tid under resan. Du garanteras att ej gå miste om något väsentligt. Och framför allt har du förmånen att kunna tillämpa F. M. Franzéns goda regel:
- - -
Vad stadsbons sommarutflykter angår, så ha särskilt damerna en otrolig förmåga att vid utrustningen låta det sunda förnuftet få tjänstledighet. Solen strålar - alltså ge de sig i väg i en vit klänning (ofta utan kappa), några eländiga styltklövar av tunt skinn och en stor, lätt hattskrålla med blommor i. När den unga damen kommer på sjön, blåser det, och hon får sitta och hålla i hatten. Tänker hon ej ens så långt, kastar hatten sig i sjön. Utflyktens nöje är därmed förstört för henne. Hårtestarna flyga omkring henne eller söker hon hålla dem i styr med att knyta på sig en näsduk (om hon har en så stor sådan).
När man kommer i land, vill man ge sig in i skogen - förnuftigt nog. Men de tunna, högklackade skorna, som äro avsedda för ett mödosamt balanserande å trottoaren I staden, duga självklart ej då det blir fråga om att röra sig i skog eller bestiga berg. Alltså måste endera hennes sällskap avstå från sin fotvandring, och då är deras nöje reducerat, eller också blir hon sittande ensam vid båtbryggan, och då har hon tråkigt - vilket jag unnar henne av hela mitt hjärta.
Senare på dagen begynner det regna. Min skildrings hjältinna söker plats under ett träd, men klänningen är i alla fall snart nog blöt som en trasa. Den unga damen fryser så att hon skakar. Så påminner hon sig, att lustresearrangörerna ordnat dans. Hon beger sig dit för att få tillfälle att dansa sig varm. Hon blir uppbjuden, än av en som stinker tobak, än av ett tvåbent spritfastage - går ur den ene okändes famn i den andres.
Bäst det är, ramlar den ena av styltorna under hennes hålfot av. Den var av trä och dåligt tillspikad. Hennes något onyktre kavaljer gör några fumliga försök att få fast klacken, men lyckas inte - hans intresse har ju ej heller gällt henne utan att få tillfredsställa sin danslystnad, och han lämnar henne åt sitt öde.
Gråtande linkar hon ned till båtbryggan. Det är överfullt i båtsalongerna. Hon sätter sig under suntältet, och det dröjer ej länge förr än hon finner, att det uppvärmningsmedel, som bestods henne å dansbanan, var mer än bedrägligt. Det bragte henne i svettning, och nu fryser hon dubbelt värre än förut.
Slutligen kommer hennes sällskap från skogen, upprymda, glada över allt vad de sett. Hon blir därav bara surare - bildlikt talat, förstås; bokstavligen kan hon ej bli det värre än hon är
Så går båten.
Det har lugnat på, men kvällen är fuktig, och kallare blir det ju längre fram det lider. De, som klätt sig för utflykt i stället för paraden på dårskapens marknad, alltså i ylle (som motstår väta, som ej slites sönder i snåren, som ej blir fläckigt om man faller under bärgklättring - bäst en halvt avlagd promenaddräkt med kort kjol - stadiga skor med låga klackar - vilka motstå väta och vilka man kan gå i - en mjuk yllemössa eller hatt) och ha överplagg, gratulera sig själva.
En herre avstår sin regnrock åt den sura hoppetossan. Han fick en rejäl snuva, och det hade ju kunnat gå an. Men det obehag hoppetossan sålunda ådrog honom var förgäves, ty hon dog i alla fall i lunginflammation en vecka därefter.
S. B. Ö. S.
- - -
Gummiregnkappan hör till de mest opraktiska plagg man kan låta avlura sig pengar för. Hon skyddar visserligen för väta, men är man på promenad, blir man i alla fall blöt av värmen inifrån, som ej kan avdunsta ur det lufttäta omhöljet. Sitter man och åker, blir man frusen, eftersom gummit ej är någon värmebehållare.
Gummikappan hindrar kroppens fria rörelser och blir därför tröttsam att bära under promenad
Man skall ha en impregnerad regnkappa av ylle. Den är lätt, den hindrar ej utdunstningen eller kroppens rörelser. På utflykt kan den vikariera för filten eller ersätta slummerkudden.
- - -
Parker och skogsdungar i städernas närhet ha om sommaren ofta ett bedrövligt utseende, allra helst en måndagsmorgon, överströdda som de äro med papper, äggskal, buteljer o. dyl. Hänsynslösa söndagsfirare ha tackat naturen för sol, luft, ljus och grönska genom att oskära den på detta sätt. Då detta skett på enskild mark, har det ofta lett till förbud att besöka platsen, och de vettige ha sålunda fått lida för de vettlöses skull.
En dansk vers säger:
När du gör uppbrott från skogsturen, så skall du alltså omsorgsfullt uppsamla och stoppa tillbaka i den medhavda matkorgen eller väskan allt som varit framme på det provisoriska matbordet.
Skulle vid ett dylikt tillfälle ett glas eller en butelj gå sönder, tillvaratagas skärvorna på det noggrannaste. Ett barfotagående barn kan annars få dem i foten och sålunda tillfogas lidande.
- - -
Skogsbesökande vilja gärna medföra något grönt hem. Det får ske endast för så vitt tillåtelse därtill är given. Men även där detta är fallet, bör man bära sig åt som folk: ej avbryta topparne på unga barr- och lövträd, fara vackert fram då man tar kvistar, ej trampa ner unga plantor o. s. v. Skörda där du har lov, men förstör ej återväxten, och ge ej skogen utseendet av ett slagfält.
- - -
Om du kan, så solbada under utflykten. Det är världens förnämsta bad.
Vid solbad ovana personer böra vara försiktiga, när dessa bad tagas. De böra ej ligga i starkt solsken mer än 10 minuter i sträck och då alltid ha huvud, hjässa och nacke, panna och ögon betäckta med en lätt hatt, en handduk eller dylikt. Rotera! När man blivit genomvarm, avsvalar man sig genom en avtvättning, neddoppning i vatten eller genom att gå i skuggan. Solbadet gör då också största nyttan.
Är man ej försiktig, utan utsätter sig för för stark upphettning - helst om man är ovan vid solskenet - kan man få solstyng, värmeslag eller ådraga sig svåra rubbningar i nervsystemet. Symptomen vid värmeslag äro feber, kräkningar och svindel.
Ju mer man blivit van vid solen, dess längre kan man solbada. En timme är en bra tid för en van solbadare, och varje människa borde anse varje sommardag utan en timmes solbad som en förlorad dag.
- - -
"Han tycker så mycket om blommor", berättade i spårvagnen en fru, som var mamma till världens märkligaste barn, om sin 3-årige son för en bekant. "Om han kommer ut i trädgården plockar han hela famnen full och kommer in med". Och mamman strålade av förtjusning.
Jag var endast åhörare och hade ej tillfälle att ingripa. Men om jag kunnat det, skulle jag ha sagt: "Er unge son ådagalägger med detta sitt beteende ingenting annat än förstörelsemani. Stävjas ej denna, kommer den i framtiden att ödeläggande gå ut över andra fält än blomstrens".
Lär barnen att ej tanklöst slita av blommor var de draga fram! Att de under en utflykt ta med sig en bukett hem till far och mor är berömligt, nämligen om det är tillåtet att plocka blommor på stället. Men denna blomsterskörd skall då ske mot uppbrottet (eljes vissna blommorna), och därvid skola de plockande tillhållas att fara så försiktigt fram, att hela bestånd ej ryckas upp, andra blommor ej onödigtvis trampas ner o. s. v.
Ihågkom f. ö. att blomstren alltid äro vackrast på sin rätta plats, i naturen. Skatta aldrig ett blombestånd så hårt, att det är risk för att det skall gå ut. Att t. ex. ta upp rötterna på blåsippor och att ta linnéan med revor borde vara straffbelagt.
- - -
Har du egna blommor eller lov att plocka sådana, kom då ihåg sjukhusets fattiga patienter, de små hemmen i staden och de gamla i ålderdomshemmet. Att låta barnen få utföra en sådan kärlekstjänst är dem nyttigt.
- - -
Har du tänt upp eld ute, får du ej lämna platsen förr än du övertygat dig om, att den är helt och hållet släckt. Eljes kan skogseld med stora olyckor och förluster uppstå.
- - -
Den lastbare har alltid sämre samhällsanda än den fria människan.
I Trollhätte stads skogspark finns anslaget ett av Trollhätte kanal- och vattenverks styrelse utfärdat förbud att uppgöra eld i parken eller att röka där.
Förbudet är synnerligen berättigat. Det är barrskog, alltså eldfarlig. Skulle parken brinna, vore Trollhättan berövad en hälsosam utflyktsort, närbelägen och tillgänglig för alla utan kostnad. Och parkens skönhetsvärde för samhället har ju och något att betyda.
Men alla säten i parken äro alldeles garnerade av de degenererades dinappar: cigarrettmunstycken. För den ofrie är det huvudsaken att få tillfredsställa sin last - att ta hänsyn till det allmänna kommer inte ifråga. Cigarrettrökaren har rökt bort sin samhällsanda.
- - -
Om du på utflykten ser någon fotograf i färd med att ta en plåt, får du naturligtvis ej tränga dig fram för att få vara med i ett sällskap dit du ej hör.
- - -
En ung man, som saknar begrepp om hygien - och följaktligen också om moralens avhängighet av hygienen - kan måhända finna det pikant, att en ung dam tänder en cigarrett på sommarutflykten, "för att hålla myggorna borta", eller efter middagen. Men jag råder honom: akta dig för henne! Hon hör till den sortens kvinnfolk, som man - om man ej är nogräknad - kan flirta med; men man gifter sig ej med sådana.
Ett hem, som är inpyrt av cigarrettens nikotin- och opiumgifter, är det ditt ideal av renhet och behag? Om din näsa är så ouppfostrad, att detta snusk ej stöter dig bort, har du ingen tanke på kostnaden för 20-30 cigarretter om dagen, lagd till hushållsutgifterna? Det stannar ofta inte vid det. Men om du också kan bortse från utgiften, vet du vad en rökande moder är för slags kvinna? Det är en, som föder nikotinförgiftade barn! Ingen last ger så säkert fysisk degeneration i arv som tobakslasten. Och när hon fött dem, tvingar hon sina barn att leva i förgiftad luft! Ger hon sitt barn bröstet, så lämnar detta ej den näring, som barnet har rätt att fordra av en kvinna med minsta ansvar för sitt kall, utan en förgiftad mjölk. I fall denna hennes avkomma ej har den lyckan att dö i en för tidig ålder - sedan den kostat dig oro, bekymmer och läkarearvoden - måste den, om ej ett underverk inträffar, bli en i ett eller flera avseenden defekt individ, som skall ge dig föga av en mans fadersdrömmar.
Det hör till historien, att den rökande frun åldras i förtid, blir
ful, förgrämd, nervös och sjuk - en lastbar egoist, för vilken allt
utom tobaksgiftet blir nummer två.
