Behöver du en upplysning, så vänd dig företrädesvis till fackmännen: i posten till en postman, å järnvägsstationen till en järnvägsman (i synnerhet portvakten), å båten till kapten eller styrman o. s. v. På gatan frågar man alltid polisen.
Fråga ej i onödan. Tänk på dem, som ha mycket att göra. Tänk på dem, som dag ut och dag in skola besvara samma frågor.
Du minns historien om den gamla damen, som under en ångbåtsfärd bragte kaptenen till förtvivlan med att fråga om allt. Till slut sade hon:
"Ack, det är ju inte samme kapten på båten som det var i fjor. Vad har det blivit av den förriga?"
"Han är död!"
"Är han död? Tänk! Vad dog han av?"
"Han vart ihjälfrågad!"
- - -
Spörjer du om någonting, så säger det sig självt, att de måste vara hövlig. Den tillfrågade kan eljes bli vred över din tölpaktighet och av det skälet neka att ge dig den begärda upplysningen. Du vill t. ex. veta rätta vägen till någon plats: du tar då av dig hatten, om du är en herre, bugar dig; eller niger, om du är en dam, och säger: "Var god säg mig" o. s. v.
Kan du ej lämna en begärd upplysning, så svarar du: "Jag beklagar, att jag ej känner till det" eller dylikt. Kan du leda den frågande på spår till någon, som vet varom fråga är, så gör du det.
Det säger sig självt, att du är ledsen, om du ej kan göra en tjänst åt en medmänniska och att du alltså skall beklaga din oförmåga att hjälpa.
Jag glömmer aldrig vad som en gång hände mig i Falköping-Ranten.
Jag önskade ställa in mitt resgods å stationen medan jag gick upp i staden. Någon järnvägsman var ej i närheten, men där stod en postvaktbetjänt med händerna i fickorna. Framför honom stannade jag och frågade artigt var resgodsinlämningen var. Han svarade i en ton, som var mönstergillt ohövlig: "Det vet jag inte!" D. v. s. han ej blott var så ohövlig han kunde vara vid uttalandet av fyra ord utan han visade sig också enfaldig. Det är givet, att jag skulle förstå, att han visste var resgodsinlämningen var å en station, där han gick dagligdags.
I mitt hjärta beklagade jag naturligtvis den stackars ynglingen, som varit i så dåligt sällskap, att han ej ens lärt sig behaget att göra sig omtyckt av människorna. Men aldrig kan jag höra eller läsa ordet Falköping utan att tänka på den obildade postvaktsbetjänten. Så kan en enda handling av en person göra ett helt samhälle till ett plågsamt minne för någon.
- - -
Begär du en tjänst av någon, skall du ej säga: "Min herre skulle väl ej vilja vara av den godheten" etc. Detta är inte artigt. Du utgår ju från sannolikheten, att han ej vill göra dig den begärda tjänsten, och det naturliga vore att han svarade med genfrågan: "Ser jag ut att vara en sådan buffel, att ni får anledning att antaga, att jag skall svara nej?"
När någon gör en sådan fråga till mig, brukar jag svara: "Jo, bevars, bara ni ber mig därom".
Alltså skall det låta: "Var av den godheten" etc.
