- Project Runeberg -  Umgängeskonst - Levnadskonst /
Konsten att kläda sig och vårda sina kläder

(1934) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Konsten att kläda sig och vårda sina kläder

Om konsten att kläda sig har det skrivits och skrives volymer. Men alltid har man hållit sig till klädernas form, till ytan. Vännerna av ett naturenligt levnadssätt ha vidgat problemet till att omfatta det material, varav kläderna tillverkats, betonande att detta utgör en synnerligen viktig del i vården av vårt dyrbaraste kapital: hälsan.

Jag skall här i korthet referera den revolutionerande uppfattningen på detta område.

Vår hud har en oändlig mängd av porer. Vi andas genom dem lika väl som vi andas genom näsan. Förhindra vi denna andning, straffas vi därför med ett dåligt blod.

Vår hud är ett avsöndringsorgan. Genom huden utsöndra vi dagligen 1 liter fuktighet och mera. Förhindra vi denna utdunstning, stanna avfallsämnen kvar i kroppen: vi bli tunga, trötta och olustiga.

Vår hud är ett skyddsmedel mot atmosfärens inflytande. Om vi underlåta att härda huden (och så kanske till på köpet förgifta vårt blod med tobak, alkohol och purinhaltig föda), blir huden blek, slapp, finnig och ömtålig, så att vi förkyla oss blott en vindpust blåser på oss.

Av detta framgår, att vi, om vi vilja vara friska, icke få ha täta, hopfiltade kläder. Vår dräkt måste vara gjord av poröst tyg.

Dylika kläder bidraga sålunda till att härda vår hud, ge oss rent blod, stärka våra nerver och ge oss ökad livslust.

Principen är erkänd snart sagt över allt i fråga om underkläderna. Varför den ej fått sträcka sig även till själva dräkten är svårt att förstå.

Nu är man emellertid så långt kommen, att man börjar ställa samma förnuftiga krav på dräkten som på underkläderna.

Vi skola ge vår kropp ideligt tillfälle såväl att obehindrat få avsöndra avfallsämnen som att bada sig i luften. Det ernår man med det porösa tyget. Lufttillförseln pågår då oavbrutet, men den är nedbragt till vindstilla. Den känns följaktligen ej obehaglig, och vi förkyla oss icke.

Tvärtom ligger förkylningsfaran däri, att vi ha för täta kläder. "Vad vi kalla förkylningssjukdomar uppstå icke därigenom att vi förlora för mycket värme utan därigenom att för mycket värme kvarhålles", säger professor von Pettenkofer, och hos en annan tysk auktoritet på detta område, Platen, heter det: "Endast lufttillträde till huden, luftförnyelse vid densamma, obehindrat blodomlopp i den och ostörd hudutdunstning kunna sätta vårt hudorgan i stånd att avleda överflödig värme. Den fortsatta överupphettningen i kläderna ha vi även att tacka för den oupphörligt hotande förkylningsfaran, en omständighet, som är ägnad att förbittra tillvarons hela glädje".

Förkylningarna med alla deras obehagliga och farliga följder försvinna alltså genom begagnandet av porösa kläder.

Varför har man då så täta dräkttyger? Det är för fabrikanten billigast att tillverka sådana. Då kan han bruka shoddy, bomull och vad skräp som helst. Man slår ihop det duktigt och filtar det för resten. Det porösa tyget kan ej göras av annat än ren ull med långa fibrer (på grund härav luggar det alltså av sig mindre och blir även av den orsaken hälsosammare).

Vidare har man täta tyg, emedan man tror, att de skola vara värmebehållande. Detta är, som ovan antytts, misstag. Är tyget för tätt, blir huden städse för fuktig och alltså sjukligt känslig för luftdrag eller avkylning.

I Tyskland, där de talrika hälsovårdsföreningarna fått kraftigt stöd av en rad framstående läkare, har det porösa tyget allmänt erkänts som det enda riktiga och fått vidsträckt användning. Så bör också ske här.

- - -

Det kan aldrig falla mig in att bära ett plagg av vad slag det vara må, om jag ej är garanterad att tyget däri är arsenikfritt. Och så naiv är jag inte, att jag litar på fabrikantens garanti. Apotekets eller handelskemistens stämpel på ett papper skall det vara.

Den tillåtna arsenikmängden i tyg m. m. är otroligt stor i Sverge. Ätnöj dig därför ej med att undersökningen förklarar varan vara tillåten. Nöj dig ej med mindre än fullständig arsenikfrihet.

- - -

Den herre, som ålägger skräddaren att sätta samma - eller lika tjockt - tyg i västryggen som i framstycket har ej på långt när samma risk för förkylningar och reumatism som de, vilka nöja sig med en lapp klot och en lapp bomullstyg som skydd för så viktiga organ som lungorna, vilka på ryggen ligga så föga skyddade.

- - -

Till det mest idiotiska i den kvinnliga festdräkten är urringning baktill. Ryggtavlan innehåller ju intet särskilt vackert och intet för den manliga fantasien lockande. Däremot är det hälsovådligt i hög grad att blotta lungfästet, särskilt vid baltillfällen, då man blir upphettad och utsättes för häftig avkylning genom drag o. s. v. Mången ung kvinna har sålunda på en enda balnatt fått sin hälsa bruten för livet.

- - -

Ljusa kläder, som om sommaren äro svalare än mörka av samma tyg, äro på vintern varmare än andra av samma tyg, detta därför att de långsammare överföra kroppens egen värme från kroppen till tyget. Anledningen till att ljusa kläder om sommaren äro svala är, som allmänt känt, den, att den ljusa färgen återkastar solstrålarna.

När bönderna i det kalla Jämtland bruka ljust vadmal, är det naturligen därför att de känt, att detta är varmare än mörkt.

- - -

Dräkten gör aldrig människan, utan hennes sätt att bära upp den.

Man tar sig alltid bäst ut i den dräkt, vari man rör sig med den största ledigheten, d. v. s. den som man är van att bära.

Det är ett komplett misstag att tro, att en arbetsdräkt ej är klädsam. En sotig maskinist t. ex. är i allmänhet trevlig att se - ofta är han så trevlig, att damerna vid hans åsyn gäma ville skrika av förtjusning. Vad kan man se prydligare och mera tilltalande än en tjänsteflicka i sin rentvättade bomullsklänning?

Men på söndagen, då de få på sig sina helgdagskläder, äro de ofta som förvandlade. Det behag, som låg utbrett över dem, är borta. Detta kommer sig dels av, att deras kläder äro ofta av tarvligt tyg (shoddy, halvylle o. s. v.), dels av att kläderna ofta äro illa skurna och sydda samt dels av att kläderna äro gammalmodiga. Och de modärna parisertrasorna fördrar man på grund av deras allmänlighet - ja, också emedan damerna äro så vackra, att ej ens modegalenskapens värsta yttringar kan förtaga deras fägring. Men så snart sagda parisertrasor upphöra att vara allmänna vakna eftertanken, om man får se någon komma iförd dem.

De folkrörelser, som avse att förbättra de djupa lagrens ställning, skola bidraga till att avhjälpa det nu anmärkta missförhållandet. Underklassfolket skall få råd att ha kläder av det bästa tyg (sådant blir också i längden billigare) samt av det bästa snitt. Nu, då de fått sin arbetstid förkortad, så att de oftare få tillfälle att bära icke-arbetsdräkten, komma de att föra sig ledigare i andra kläder än den.

Nå, men skola de också komma att följa med modet på samma sätt som överklassen nu?

Nej, hoppas vi. Idealet för oss är, att var och en bär sin alldeles särskilda dräkt, ritad åt sig - precis som var och en nu särskilt låter rita det hus, vari han skall bo. Denna dräkt skall taga hänsyn både till bekvämligheten, utseendet och hälsoenligheten. Vi äro på väg mot denna dräkt. Sportdräkterna, återupptagandet av folkdräkterna och damernas reformklänningar äro steg på väg mot målet. Vi skola i fråga om dräkten komma bort ifrån modegalenskapen, de rikas tokeri, till förnuft och behag i klädedräkten - ja, också till rimliga kostnader.

Ensamt i sistnämnda fallet skulle reformklänningens införande redan nu för damerna vara en stor besparing. En herre har ju en frack i tjugotals år. Varför icke även åt damerna åstadkomma något liknande i och med reformklänningen ?

Fracken är ej endast ett billigt utan också ett både vackert och praktiskt plagg (man rör sig så obehindrat i den medan skörten saknas). Därtill kommer, att den är ett verkligt demokratiskt plagg - även vid den största högtid gör den alla lika, utom militärerna, som alltid ha till uppgift att verka utklädda med sin barnsliga och löjliga grannlåt. Men allt detta hindrar ej, att en person, som är ovan att vara klädd i frack, ser upphängd ut i den.

- - -

Herrar tyckas ofta sakna färgsinne i ovanlig grad, att döma av deras klädsel.

Man kan få se en herre i grå hatt, grön kavajkostym, blå skjorta, lilafärgad halsduk, svarta strumpor och bruna skor.

Något sådant är ju helt enkelt förtärligt. Den mannen är en majstång.

Här några plagg- och färgsammansättningar:

Frack är oundgänglig vid högtidliga tillfällen: bröllop, begravning o. s. v. Den är ock lämplig vid finare middagar; gärna då man gör visit eller eljes första gången gästar ett hus. Sitter man på någon finare plats å teatern - loge, avantscen - är frack lämplig, helst om det är premiär. Till frack hör alltid vit skjorta och vit halsduk, gärna vit väst, svarta strumpor, lackskor, (gärna knäpp-) och cylinderhatt. För bal kunna användas balskor (pumps) och svarta silkesstrumpor. Till frack får ej användas dubbelvikt krage utan en uppstående. Det är endast äldre, ömtåliga herrar, som kunna tillåta sig undantag från denna regel.

Smokingen är kallad "lättfrack" och ersätter fracken utom vid högtidligare tillfällen. Ungdom brukar dock alltid smoking i stället för frack. Till smokingen hör vit skjorta, svart eller grå rosett, stundom kulört väst - diskreta färger! - svarta strumpor och skor i lack (pumps om man så vill) eller chevreaux. Rundkullig hatt får brukas, om man ej vill ha cylinder. Numera finnas ock mjuka svarta plysch-hattar för smoking.

Redingot (svart, dubbelradig livrock), ett av äldre herrar omtyckt plagg, ersätter i flere fall smokingen, ja, t. o. m. fracken. Till den hör helst väst i samma tyg och randiga byxor. Skorna hellre i elegant chevreaux än i lack och icke lågskor (däremot gärna knäppskor eller resårskor). Vit skjorta, svart rosett eller långhalsduk i svart, vitt eller blandning av bådadera, med det svarta övervägande. Samma hatt som för smoking.

Jaquett (enkelradig livrock) är finast i svart, men även grått är tillåtet. Väst i samma tyg eller kulört. Randiga byxor. Skor i chevreaux eller lack - även lågskor - ja, t. o. m. damasker i brunt eller grått äro tillåtna. Vit skjorta eller möjligen sådan i svagt mönster med svart - det vita måste dock vara det förhärskande. Halsdukar i svart, grått och kulörer - särskilt lila. Strumpor i svart med svag brodyr eller randning i vitt och grått. Svart eller grå hatt, rundkullig eller mjuk - dock icke med stora brätten.

Brukas svart kavaj och väst till randiga byxor, gälla samma regler som ifråga om svart jaquett, något modererade.

Har man grå livrock och väst med grå eller randiga byxor, kan man använda vit eller kulört skjorta, dock endast en sådan, där vitt är det huvudsakliga, med kulörta ränder eller rutor, helst grått och svart, men även lila och möjligen blått i något dämpad ton. Till vit skjorta får man använda snart sagt vad halsduk som helst. Dock avrådas höga färger, särskilt för äldre personer. Till kulört skjorta måste halsduken vara i skjortans färg. Endast svarta skor, även - ehuru ej så gärna - lack-. Har man kulört skjorta, är det bäst att bruka en svart eller mörkgrå strumpa med ränder eller figurer i skjortans färg. Svart, rundkullig hatt, plyschhatt, svart eller grå, och med små brätten.

Brukas kulörta västar, få de ej brpta färgskalan. F. ö. avrådes bruket av dem. Det blir lätt för grant. En liten herre ser också kortare ut, när han så där avbrytes på mitten av en annan färg. En tjock herre ser tjockare ut, om han brukar t. ex. grå väst till den svarta rocken.

Den kulörta jaquett- och kavajkostymen måste alltid vara genomgående. Särskild väst blir aldrig fint, och andra byxor äro absolut otillåtna, nämligen om man skall vara väl klädd. Då byxorna slitas fortare än rocken, är det klokt att beställa två par byxor på en gång.

Till den kulörta jaquett- och kavajkostymen kan brukas kulörta skor (men ej till annan dräkt) och kulörta skjortor i vad färg man behagar. Strumpor och halsduk måste vara i färg med skjortan.

Hit hör halmhatt (till andra kläder får den ej brukas) eller filthatt, den sistnämnda helst i kostymens färg, hellre ljusare än mörkare. Grå kan brukas till vad kostym som helst, svart ogärna, undantagandes mörkgrå eller blå kavajkostym.

Till sportkostym hör sportskjorta, helst med mjuka manschetter och dito krage. Detta är även tillåtet till sommarkavajkostymen.

Vanligen kan man använda vita byxor ävea till annat än blå kavaj.

Om en herre har lågskor och kulört skjorta, så måste strumpor och skjorta vara i samma färg - ja, t. o. m. i samma färgnyans. Det enda undantaget härifrån är bruna strumpor till brnna skor; dock är det ej så bra. Halsduken bör vara i samma färg som skjortan och strumpoma, men tillåtet är dock att ha en halsduk av annan färg, men endast en som fullständigt parerar med skjortfärgen, såsom grönt till rött, gult till blått, svart och grått till vitt o. s. v.

Begagnas bröstnäsduk, måste den ovillkorligen vara i färg med halsduken, varav följer att det är fördelaktigast att skjorta och halsduk ha samma färg. I bröstfickan kan dock en vit näsduk anbringas.

Är man riktigt noga, ser man till, att snytnäsduken eller dess ränder äro i färg med halsduk, skjorta och strumpor.

- - -

När du beställer kläder, skall du säga till, att du önskar få de tygbitar, som bli över vid tillskärningen. De ha ringa värde för skräddaren, men för dig kunna de betydligt föröka en kostyms livslängd. De kunna användas till en ny krage, till nya uppvikningar å byxorna och till halvsulning av den för slitning starkast utsatta delen av sistnämnda plagg - betäckningen av den kroppsdel, där i ungdomens dagar föräldrakärleken och lärarenitet stundom stämde möte.

Begär också några rock- och västknappar av skräddaren.

- - -

Varje herre bör se till, att han får en biljettficka på sina kavajer och sina överrockar. Om modet för tillfället ej tillåter, att fickan är synlig, så placeras fickan inuti nedre högerfickan.

Med en sådan anordning vet man alltid var man har biljetten, och när man t. ex. skall avlägsna sig från en spårvagn, kan man med ett enda grepp i fickan få tag i biljetten och placera den i biljettlådan vid utgången.

I denna biljettficka kan man också förvara kopparpengar, varmed man vinner att portmonnän ej blir så tjock, att den åstadkommer en ful knöl på byxan. Det är ju också så, att om portmonnän överfylles, ansträngas sömmar och lås extra hårt, och portmonnän håller ej så länge som den eljes skulle göra.

Borde det inte vara en dylik ficka också i jaquetten? Nej. I ett sådant plagg reser man ju inte.

- - -

Man blir längre och smärtare i randiga kläder än i andra; längre i långa rockar och kappor än i korta.

Man ser fylligare ut i ljusa kläder än i mörka.

Man ser fylligare ut i ulliga tyger än i släta.

- - -

Jag såg någon gång i en tidning ett kvinnligt beklagande av att den höga hatten numera är nästan försvunnen. Den brukas egentligen till högtidsdräkt. Detta föranleder bl. a., att herrarne numera ej hälsa så vackert som förr, tyckte hon.

Hon har tydligen rört sig bland herrar, som ej kunna hälsa. Ty varför skulle man ej kunna hälsa lika bra med en mjuk hatt som med ett plommonstop? Det går utmärkt att hälsa stiligt med en mjuk hatt. Det är endast att ej gripa den i frambrättet utan i kullen, framtill eller i sidan. Låter man då hatten stanna mitt på bröstet - i vissa fall mitt för hjärtat - med kullen utåt, så kan jag garantera, att varje dam skall känna sig belåten.

I detta fall skall jag begagna tillfället att uttala min glädje över att allt vad styva hattar heter äro i försvinnande. De medverka nämligen till herrarnes skallighet.

Den amerikanske läkaren d:r Reynald skriver därom: "Det är just ovanför hatten som herrarne bli skalliga. Hattens skadliga verkan beror på att den trycker till de blodkärl, lymfkärl och i någon mån även de nerver, vilka reglera ämnesomsättningen i skalpen. De viktigaste av de blodkärl som föra näring till övre delen av huvudet och föra bort avfallsprodukter därifrån gå i tinningtrakten. Det är artärerna här som bulta när det bultar i tinningarna. De kunna lätt hoppressas mot tinningens ben, som ligga helt nära under huden. Två andra grupper av ådror gå uppåt på var sin sida av pannan. De försörja håren på framhuvudet. Till sist finns det ett tredje par kärlgrupper, i nacken på var sin sida om mittlinjen".

Skallighet börjar vanligen på hjässans topp, på den för blodtillförseln avlägsnaste delen av skallen. I så fall skall, enligt den här framförda teorien, hattens tryck ha verkat i trakten av tinningarna. Men stundom börjar skalligheten i främre delen av hårfästet så att pannan år för år tilltar i höjd, medan den hårbeklädda delen av huvudet minskas. I detta fall har huvudbonadens tryck i förhand träffat nerverna i pannan. Men somliga personer bli först tidigt skalliga långt ner i nacken, beroende på huvudbonadens tryck på kärlen i denna trakt. När hela överdelen av huvudet är kalt ha alla huvudets näringskällor i form av blodkärl varit åtstrypta.

- - -

Under den mörka årstiden skall man bruka de kläder, som det ej är så noga med, enär deras skavanker då ej falla så i dagen som under de ljusa sommardagarne.

Samma är förhållandet med handskar och - ehuru i mindre grad - huvudbonader.

- - -

Rengör en gång i veckan den västficka, vari du bär ditt ur. Vänd den ut och in och borsta den. Det blir billigare än att tvingas gå till urmakaren med klockan.

- - -

En mängd herrar göra sig skyldiga till det slarvet att ha för långa hängslen. Det gör att deras ben förete den löjliga bilden av handklaversbälgar, varjämte byxorna då också nå så långt ner på skon, att de smutsas ner onödigtvis och kanten får trasfransar.

Barberare förfalla ibland till den ytterligheten att uppträda slickat friserade i hår och skägg, skräddare eller sömmerskor att ha ängsligt pressade kläder. Efterlikna dem ej! Detta innebär ju dock ej, att en herres byxor skola ha kaminröret till förebild.

Kläd dig f. ö. så, att du väcker så litet uppseende som möjligt. Men förfall dock ej till den ängslan för dårars omdöme, att du kläder dig oförnuftigt därför att de flesta andra äro oförnuftiga. Var dig själv, inte någon vandrande skräddare- eller modistreklam!

- - -

Äldre personer få aldrig följa med modets ytterligheter utan hålla sig till centrum.

Damer, som ej längre äro unga, böra ej gå därhän att de få skräck för färger och ett trevligt snitt på kläderna. De böra alltid kläda sig yngre än de äro - på det sättet förefalla de yngre än de äro. Men det är givet, att detta ej får gå till någon överdrift, ty då blir resultatet rena motsatsen till det man åsyftat.

- - -

En herre får vara mycket sparsam med alla sådana prydnader, som kvinnor älska att utstyra sig med. Han får t. ex. aldrig bruka armband - endast ett armbandsur i skinnrem till kavaj eller sportdräkt. Mannens dräkt skall präglas av styrka, bekvämlighet, lätthet att uthärda väderleksväxlingar o. s. v. och får alltså ej innehålla något kvinnligt krams.

- - -

Har du en fläck på dina kläder, så dokumenterar du dig därmed som en både mindre ordentlig och mindre renlig person. Urtag fläckar genast, eljes äta de sig in i tyget och bli dammgömmor.

- - -

Många tro, att omgivningen ej observerar det trasiga rockfodret, den slitna galoschkanten, hålet under sulan o. s. v. Ack, sådant observeras nästan först av allt i dräkten!

- - -

Vid sänggåendet hängas rock och väst över en stolkarm, byxorna läggas i sina veck och hängas eller läggas (somliga herrar ha dem under bolstern i sängen).

I garderoben placeras rock och väst på rockhängare. Det ringa besväret och kostnaden med dessa anordningar betalar sig väl i det bättre utseende kläderna få (och i mindre utgifter för pressning).

Lackskor måste stå på läst (ihålig, så att de bli ventilerade) på ett ställe, som varken är mycket varmt eller kallt. Äro de våta, få de aldrig komma nära elden, då de skola torkas. Se f. ö. i det följande om skotorkning. De skola ingnidas med något fett, innan de inställas till förvaring.

Ihågkommas bör, att lackskor äro de ohållbaraste av alla skor. De kunna vara skrynkliga och fula efter ett enda begagnande (fabrikerna lämna ej heller garanti för hållbarheten). I alla händelser förlora de lätt glansen och bli snart skrynkliga. Ej heller äro de bekväma att gå i. Skon är för lufttät, bibehåller därför fotens fuktighet och blir alltså både kall och ohygienisk.

Det styva lacket fjädrar sig ej såsom andra ovanläderssorter, och en sko av detta materiel blir alltså obekväm att gå i.

- - -

De skor, man ej begagnar, skola stå i garderoben eller skoskåpet, infettade. Det ser ytterligt slarvigt ut att ha dem instoppade under sängen, där de för resten bli fulla av damm.

- - -

Randsydda skor äro hållbarare än andra och lämpa sig särskilt som promenadskor. Se dock till, att det är verklig randsömnad och ej blott en dekoration.

Snörhålen böra vara väl fastsatta, eljes slita de sönder strumporna. Mörka äro hållbarast. Vita bli snart smutsfärgade, och svarta bli grå.

- - -

Matt svart skinn som isättning i skodonen är ovaraktigt: det blir lätt blankt. Brukas färgat läder, får det därjämte lätt fläckar, vilket även är fallet med ljus isättning av tyg. Alla sådana skor äro för miljonärer, som kunna kasta bort dem så snart de upphört att vara fräscha. Att uppträda i dylika skor, som blivit fula, är att erinra om att man är anspråkslös nog att nöja sig dem deras parodi. Man skall f. ö. akta sig för att ha på sig för många färger. Det verkar oroligt och utklutat.

Den enkla svarta skon av chevreaux är jämförelsevis användbarast för de flesta tillfällen och varm - detta senare emedan den på grund av sin mjukhet tillåter foten de livligare rörelser, som hålla den varm. Boxkalven är dock hållbarast - en chevreauxsko kan få en rispa på första promenaden å en landsväg.

Om en lågsko glappar, emedan bakkappan ej sluter till, bekläd den med gummi eller sammet.

Snör upp lågskor ordentligt, så att du ej vid av- eller påtagandet spränger baksömmen. Du kan ej se det då du har skon på, men andra observera det så mycket lättare. Bruka skohorn vid påtagandet!

Då våta skor skola torka, fyll dem med papper eller torr säd och ställ dem på ett torrt ställe så, att även sulan kan torka.

Bruna skor rengöras bäst genom att tvättas i ljumt såpvatten.

- - -

Skodonen bli starka och skyddande mot väta, om ovanlädren smörjas med någon olja eller osaltat fett och sulorna med linolja.

En arbetssko, som smörjes dagligen, håller minst dubbelt så länge som eljes. Underlåt ej att smörja även sulan. Denna kommer ju först i beröring med markens fuktighet. Man kan till sulorna använda vanligt smörjfett, men för dem är dock linolja bäst.

Skor skola aldrig torkas i hög värme. Lädret blir då torrt och skört: skorna bli ej hållbara och ej heller vattentäta. Skor skola ej torkas i högre värmegrad än vanlig rumstemperatur. Idealet är att alltid ha två par skor i verket. Det ena paret står på tork, medan det andra användes.

Skodonen hålla mycket längre, om de efter en dags bruk få torka eller bli befriade från fotens utdunstningar. Detta möjliggöres genom att man har mer än ett par till ombyte.

Skoremmarne gå ej så fort upp, om man vid översta hålen i stället för att draga remmen inifrån och utåt, träder den utifrån och inåt, och sedan knyter en van- lig knut.

Begagnar du sulor i skorna, så tvätta dem emellanåt. Tänk efter vad som samlas i dem: fotsvett, gatsmuts, damm o. s. v.

Galoscher bibehålla glansen, om de tvättas i kallt vatten och gnidas med en lapp, belagd med något litet olja.

- - -

Ett sandkorn i lågskon är obehagligt nog att gå på. Men det är ej den största olägenketen av ett sådant. Denna består däri, att sandkornet äter hål på strumpan.

- - -

Använd ej i galoscher andra skor än sådana, där ovanlädret är hopsytt med skaftet. Om skon har s. k. molièreskärning, d. v. s. vid snöranordningens nedre del har lösa ändar, så äta dessa efterhand hål på galoschkanten.

Med galoscher följer den olägenketen, att fötternas utdunstning hindras. Det är därför av vikt att ej gå med galoscher i onödan och att alltid taga av dem inomhus.

De nya galoscherna användas när det är snö eller torrt, enär glansen då ej slites av dem såsom fallet är, då de ofta rengöras.

De gamla galoscherna, som blivit glanslösa och grå, brukar man då väglaget är smutsigt.

- - -

Knarrande skor äro en så stor plåga för omgivningen, att man måst smäda bärarne av dem med att uppfinna ordspråket, att detta oväsen betyder, att skorna ej äro betalda. Insmörj sulorna med linolja, så blir det snart slut på knarret.

Vad skornas borstning angår, är det nogast med klackarne (liksom det vid sopning är nogast med vrårna). Ty dem ser folk först.

Låt aldrig klacken bli sned! Detta gäller i all synnerhet damerna, på vilka det blir särskilt synligt, eftersom de ibland ha korta kjolar eller bära klänningen lyftad. Det gör detsamma huru fin man är annars, en sned klack förtar intrycket av det hela. Begagnar man låg klack vinner man icke blott, att den håller längre utan också åtskilligt annat, varom mera längre fram i detta kapitel.

Om du begagnar lågskor och har ett hål på strumpan, så är det det första i din klädsel, som faller i dagen.

Damerna böra ihågkomma, att ljusa skor och skor med spetsig tå göra att foten ser större ut än den är.

- - -

Strumporna, som, särskilt då herrarne sitta, tilldraga sig uppmärksamhet, måste vara rena, prydliga och, som redan är framhållet, passande för dräkten och skons karaktär. En tjock yllestrumpa mitt i sommaren eller till en handskskinnsko framkallar medlidsamma känslor hos åskådarne, liksom en tunn tråd- eller silkesstrumpa mitt i vintern eller till en grov sko.

För äldre herrar äro enfärgade strumpor i kulört bäst. Yngre kunna gärna begagna strumpor med mönster.

Brukar ni randiga strumpor, måste ni se till, att de ej äro snodda, så att ränderna gå mer eller mindre runt benet i stället för rakt ner. Rådet gäller lika mycket herrar i sportdräkt som damerna.

- - -

Ett kängsnöre skall ej kasseras därför att det gått av. Sys det samman väl, märkes ej skarven, och det blir lika bekvämt i användningen som ett nytt kängsnöre. Köper man några par åt gången och av samma sort har man den fördelen att man ej behöver kasta bort båda snörena, emedan det ena gått sönder.

- - -

En herre kan aldrig vara klädd i någon annan halsduk än självbindare. I synnerhet gäller detta långhalsduk.

Färdigheten att knyta ernås naturligtvis först efter någon tids övning, och man måste ha tålamod under denna övning. Belöningen kommer i det behagliga intryck man gör på omgivningen.

- - -

En nålskyddare är, som redan påpekats, ett oundgängligt bihang till kråsnålen.

Nålskyddaren (som har samma konstruktion som de nu, beklagligtvis, ur bruk komna hattnålsskyddarne och finns att köpa hos guldsmeden) har till uppgift att hindra att nålen åker upp ur halsduken och tappas. Men samtidigt är den ett skydd mot tjuvar - i stora folksamlingar bruka specialister på kråsnålar gå omkring och arbeta med framgång.

Nålskyddaren placeras i nålens spets. På så sätt skyddar den också nålens ägare att sticka sig på nålen.

- - -

Det finns herrar, som varenda morgon sätta bort tid med att hålla på att leta efter skjortknappen, kråsnålen o. s. v. Sådant är fullkomligt överflödigt, helst det också tar på nerverna, om man har bråttom. Tag till regel att alltid placera sådant innanför kragen där du har den liggande. Då vet du var du har det, när du behöver det.

Hur knäpper min herre sin löskrage? Om du knäpper på den vänstra sidan först och den högra sedan, skall den ge dig mycket förargelse, när du skall ta av den på kvällen. Men detta blir icke fallet, om du knäpper den högra sidan först.

Brukar du säga något, som ej står i barnböckerna, då du är sysselsatt med att ta på en hårt stärkt krage? Det är svårt att få knappen genom knapphålet, och detta framkallar din otålighet. Fukta knapphålet på avigsidan med litet vatten, så går det galant att knäppa.

Kragar och manschetter är det ofta ej nödvändigt att använda, men begagnas sådana måste de absolut vara rena. En smutsig krage väcker renliga personers vedervilja.

En smutsfläck på kläderna kan bero på en olyckshändelse, men den solkiga kragen blir ett tecken på osnygghet.

Innerkanten på manschetten och kragen blir först smutsig, och man skall ej vara dåraktig nog att tro, att det ej märkes. Tvärtom! Denna smutsrand kan avtorkas med en handduk doppad i vatten. Lite tvål på handduken höjer effekten av avtorkningen.

Om man varit ute i regn, så att krage eller skjortbröst fått vattenfläckar, måste ombyte ske, emedan man eljes ser ovårdad ut.

- - -

Om en herrhalsduk blivit sliten eller solkig, kasta ej bort den förr än du undersökt om den kan vändas. De flesta herrhalsdukar kunna vändas och bli då lika vackra som nya.

Ett bra sätt att förvara halsdukar är att hänga dem på ett band, som sträcker sig utefter garderobdörrens inre bredd.

- - -

I dräkten bör man icke vara så noga med något som med underkläderna.

Personer, som genom renlighet fått sina yttre sinnens iakttagelseförmåga skärpt, känna på lukten av andra människor, om dessa ha smutsiga underkläder. Luktar man snusk, så blir man en plåga för renliga människor och alltså avskydd av dem.

- - -

Underkläder, som skola bäras närmast kroppen, och som man köpt nya, böra ej begagnas utan föregående tvättning. Det har hänt att på detta sätt överförts sjukdomar, i synnerhet hudsjukdomar, som de varit behäftade med, vilka tillverkat underkläderna.

De mest välsydda byxor i världen kunna ej sitta väl, om man har kalsonger med dålig form. Se efter att kalsongerna nertill sluta väl till. Bäst sitta de kalsonger, där benet och nederkragen äro vävda i ett stycke. På illa konfektionerade kalsonger är skarven mellan benet och kragen formligen rynkad! En tunn sommarstrumpa ter sig avskräckande på en sådan klumpluns.

För att kalsongerna ej skola åka upp på benet, rekommenderas att sätta hällor av bomullsband i nederkragen. Denna hälla bör vara bred, eljes snor den sig och gör ont i hålfoten. Strykerskan får order att stryka hällan extra väl, så känns den behagligare än eljes.

Linne förvaras så, att det ej blir dammigt och ej gulnar.

Alla slags strump- och skjortärmhållare av gummi avrådas bestämt, enär de hindra blodomloppet och alltså grundlägga sjukdomstillstånd.

- - -

Vilka slags underkläder bör man begagna?

Först må det då sägas att användandet av särskilt nattlinne ej blott tjänar hälsan utan även befordrar renligheten. Ombytet kväll och morgon från dag- till nattlinne och tvärtom föranleder ett litet luftbad två gånger om dagen. En engelsk läkare anser ensamt detta ha fullt lika stor betydelse för hälsan som 14 dagars årlig semester.

Att svettas är nyttigt. Det är att avlägsna kroppsavfall, och allt kroppsavfall - avföring, urin, svett - är giftigt. Att lägga sig i ett svettigt linne är att lägga sig i förgiftat linne. Har man om dagen vistats i tobaksrök, så är allt vad man har på sig förgiftat, både med nikotin och koloxid. En lätt nattsvett är nyttig, i synnerhet för personer, som ej ha sådant kroppsarbete, att de svettas om dagen. Men att ej byta om ett sådant linne på morgonen är att tvinga svetten att "slå in", d. v. s. upptagas i kroppen genom huden och sålunda skada ämnesomsättningen, skaffa sig reumatism o. s. v.

Alltså skall man ha särskilt nattlinne. Varav bör detta bestå? Av pyjamas, d. v. s.: rock, byxor och väst av bomull eller silke? Nej! Och varför inte? All beklädnad skall vara likformigt fördelad över hela kroppen, eljes störes blodomloppet och ämnesomsättningen, båda oundgängliga hälsofaktorer. Är man iförd den där rocken och västen, blir livet allt för mycket omdaltat och blod drages dit. Skulle man vara bättre klädd någonstädes än övrigt, vore det om fötterna, ty konsten att sova är att tömma hjärnan och skicka blodet till fötterna. Men med de där byxorna bli fötterna bara! Det är hygienen vänd upp och ner! Så fort man rör sig, åka byxorna upp och lämna en del av benet obeklädd, vilket ytterligare framhäver dessa plaggs olämplighet. Underbenet hna nämligen stor betydelse för blodbildningen.

Pyjamasen blir slankig så snart den tvättats första gången, d. v. s. appreturen gått ur. Stundom äro de färgade med giftiga färger och sålunda åstadkommande nedsatt hälsa utan att man vet orsaken.

Färgen går snart ur och därför bli de bleka och fula. Är det siden, kunna de aldrig kokas, vadan utrotningen av i dem befintliga bakterier är omöjliggjord. Pyjamasens enda förtjänst är, att den håller med lorten. Men det är just en av dess värsta nackdelar. Man ser ej smutsen och frestas sålunda att bära den för länge.

Nattskjortan kan kokas vid tvätten. Den blir sålunda absolut ren. Genom sin konstruktion är den lättare att lufta än pyjamasdräkten, som också kostar betydligt mera, ehuru ej på långt när så hållbar som nattskjortan. Nattskjortan blir vit och som ny efter varje tvätt. Skjortan bekläder kroppen likformigt, om hon är riktigt konstruerad, d. v. s. knäppes uppifrån och ned och nedtill har formen av sovpåse. Sålunda betäckes hela kroppen, äveu fötterna, av nattskjortan. Otaliga personer skulle slippa sömnmedel, om de hade ett sålunda konstruerat nattlinne.

- - -

Har du lagt märke till hurudan löskragen är, då du får den från herrekiperingen? Den är helt lätt stärkt. Tygets trådar synas. Den verkar linne. För strykerskan existerar ett annat ideal: får hon som hon vill, stärker hon kragen så hårt och stryker den så noga, att den verkar porslin. Förhindra henne i att sålunda fördärva kragens utseende!

Styva och trånga kragar hindra blodomloppet och utöva tryck på viktiga nerver, vadan de, när de fått tillräckligt många år på sig, åstadkomma en rad av ledsamheter: störd ämnesomsättning, nervositet, komplikationer åt hjärnan, ja, t. o. m. förlamningar.

Brukar du styv krage, skall du alltså ha den vid. Därav följer ock det goda, att hals- och bröstpartier få den lufttillförsel och härdning, som är så viktig för hälsan.

- - -

Strykerskor höra ofta till de hänsynslösaste bland människor ifråga om andras egendom. De idas ej fukta randen av en nedvikt krage, innan de applicera strykjärnet därpå. Följaktligen brister kragen ofta i kanten och är alltså oanvändbar. Strykerskan finner det blott i sin ordning; hon tar t. o. m. betalt för att hon förstör den henne anförtrodda egendomen.

Men om hon till mig lämnade en packe brevpapper för att få det firmatryckt och jag lämnade tillbaka hälften söndertrasat, då skulle man få höra på annat!

Jag brukar lova 10 öre extra i betalning pr krage, som återkommer hel. Det betalar sig, kan jag försäkra. Ju mer porslinsartad man tillåter strykerskan att göra kragen, dess större risk löper man att hon skall bända sönder den.

- - -

Bruka ren näsduk! Hos bönderna får man höra en gåta, som lyder så här: "Vad är det, som bönderna kasta bort, men som herrskaperna stoppa i fickan?" Svaret är ett kort och mycket expressivt namn på vår näsas uttömningar, för vars avlägsnande bönderna begagna nypan. Det ligger i detsamma en erinran om, att idealet i detta fall ej har nåtts av andra än japanerna, som snyta sig i papper och bränna upp det.

Ett är faktiskt: att en smutsig näsduk eller en snuvpatients genomblöta dito gör ett vidrigt intryck på dem, som bli nödgade att åse hanterandet av detta plagg. Inte minst obehagligt blir det för dem, som veta vilken ypperlig härd av bakteriekultur en dylik näsduk utgör.

Den allra elegantaste dräkt kan ej utplåna utan fast hellre framhäver den det dåliga intrycket av en näsduk av här skildrad art.

Brukar du näsduk som är kulört, har en kulört kant e. dyl., så låt den aldrig ersätta servetten, då du äter frukt eller bär eller förtär safter. Frukt- eller bärfärgen är nämligen äkta och går ej ur annorledes än genom plaggets nedläggande i kokhett vatten, och detta tar vanligtvis kulören av näsduken.

- - -

Jag var en gång i Borås och höll föredrag om Strindberg. Ett par av mina herrbekanta därstädes berättade mig påföljande dag att en ung dam, på vilkens omdöme de syntes sätta mycket värde, yttrat sig fördelaktigt om talet och mycket fördelaktigt om - min klädsel, som hon framhållit som ett mönster av korrekthet. Hon beklagade bara, att jag skulle störa helhetsintrycket därav genom att ena gången snyta mig i en kulört, andra gången i en vit näsduk, men hon var älskvärd nog att antaga, att det berodde på distraktion.

Jag hade ej förmånen att träffa henne personligen och måste därför använda mina nämnda herrbekanta som mellanhand för att delge henne följande lilla föreläsning och sålunda göra klart för henne, att någon distraktion ej ägt rum från min sida, men väl bristande iakttagelse å hennes.

En person, som älskar renlighet, använder alltid två näsdukar: en att snyta sig i och en varmed han torkar av sig svett, tar smuts ur ögonen o. s. v. Det verkar frånstötande att tänka sig och än mer att se någon ena stunden snyta sig och andra stunden gno hals, läppar o. s. v. med samma plagg.

Jag hade brukat den vita när jag putsade näsan och den kulörta när jag torkade svetten ur pannan - ingendera mer än en gång. Ty dylika toalettbestyr inför publiken få ej tagas till annat än när den yttersta nödvändighet kräver det.

- - -

Begagna ej för trånga handskar! Handen förefaller då större än den är, om köttet väller ur den, och alla rörelser bli tafatta.

I mörka handskar ser handen mindre ut än i ljusa, och då särskilt tvättskinnshandskar.

- - -

Svettrand å hatten undgås, om man lägger läskpapper under svettremmen och ofta ombyter det.

- - -

Packa ej in kläder under sommaren med malpulver, vars obehagliga lukt sitter i halva vintern!

- - -

Häng aldrig in smutsiga eller dammiga kläder och ställ aldrig in smutsiga skodon i garderoben. Rengör dem först! Det kan nog bli orent och osunt där ändå!

Torka ut dina garderober, eljes bli de och dina kläder pesthärdar. Det kan ske bl. a. genom att ställa in ett fat med salt, som drar till sig fukten. Denna får så avdunsta på spiseln, och saltet är åter brukbart för ändamålet.

- - -

Bruka aldrig i din dräkt något, som ger sig ut för att vara annat än det är. En brosch av guld är fint att ha, men icke en av mässing, som imiterar guld. Ett ylleliv är fint och bra, men ett bomullsliv som låtsas vara siden, är tarvligt. Falska pärlor, diamanter o. dyl. är simpelt. Med att begagna dylika efterapningar bedrager man ingen. Alla andra tycka att man är en löjlig och hycklande person, som vill ge sig ut för något annat än man är. En fin person, en person med sund självkänsla brukar få prydnader och aldrig oäkta sådana eller över huvud något imiterat. Därtill håller han sig för god.

- - -

Allt bjäfs, all grannlåt - stora eller många ringar, örhängen, fjädrar och diverse dingelidang - är tecken på okultiverad smak.

Prydnader böra alltid ha ett sken av berättigande, eljes äro de fördömliga liksom allt annat överflödigt påhäng. "Det är sanningens triumf att lögnen för att bli trodd måste ha ett sken av sanning", säger en författare. En brosch, ett bröstspänne, ett skärpspänne, en hårkam i en dams håruppsättning, en urkedja, manschett- och bröstknappar o. s. v. äro behövlighetssaker eller affektera detta med visst skäl. Dylika prydnader må man sålunda ha - ju enklare de äro, dess finare - men däremot icke sådana, som ej ha någon praktisk uppgift, eller låtsas ha det. Alltså icke örringar, fingerringar (undantagandes förlovnings- och vigselringen och någon ring som är ordensmärke eller dyl.) m. fl. sådana ting.

Denna idé är tillämplig i allt som hör till dräkten, och särskilt böra damerna ihågkomma det vid garnering: ingenting får vara löst påhäng utan ha eller synas ha en praktisk uppgift.

- - -

En kvinna med skönhetssinne och verklig smak är icke okunnig om vilken färg, som passar henne bäst. I den färgen - eventuellt färgsammansättningen - bör det huvudsakliga i hennes garderob gå. En sådan kvinna handlar även ekonomiskt klokt, ty i stället för att skaffa sig en ny dräkt av en ny färg, kan hon genom en enkel omrangering av snitt och garnityr å en äldre dräkt av hennes egen "livfärg" te sig som vore hon iförd en alldeles ny dress.

De, som hon vill behaga, äro vana att se henne i en viss färg - att de se henne i en blott moderniserad dräkt ana de inte. Detta är en av fördelarna för den kvinna, som funnit den färg, som passar henne bäst.

- - -

En herrmössa med skärm bör aldrig begagnas av en dam. Det blir något manhaftigt över henne på det sättet, och även den allra fördomsfriaste man finner det oskönt. Det är ju heller icke någon brist på klädsamma plagg för damernas huvuden, så att de behöva göra dylika strandhugg på herrarnes område.

Och varför eftersträva en del kvinnor att se ut som karlar? Blygas de för sitt eget kön? Eller äro de inte några riktiga kvinnor?

"Polka"-håret är en yttring av samma okvinnlighet.

- - -

I en dams dräkt bör aldrig ryggslutet markeras genom garneringar e. dyl. på kjolar och kappor. Det är en så pass prosaisk kroppsdel, att det ej finns någon anledning att särskilt påminna om dess existens. Kan man tänka sig något löjligare än en dam med rosett eller en vid varje rörelse vippande duska på stjärten?

- - -

Släpet är nu lyckligtvis av modet utdömt men det är alltid risk för att det skall komma igen, hur löjligt och ohygieniskt det än är. Då man såg en dylik vandrande gatsoperska, tänkte man alltid på, huru hennes underkjolar skulle se ut. Och en kjol, som släpade i spott och upphostningar, medförde ofta tuberkel-, difteri- och annan smitta till såväl det egna hemmet som andras.

- - -

De korta ärmarne äro orsaken till många av damernas sjukdomar. I den nakna armen blir kroppstemperaturen nedsatt, vilket betyder stört blodomlopp, och ju längre en kroppsdel är från hjärtat, dess riskablare är det att utsätta den för en sådan risk. Följden är reumatism, huvud- och tandvärk m. m.

Av samma skäl skola barn ej gå bararmade och barbenta.

Endast ovanligt vackra armar kunna exponeras nakna, och det är allt för gott om mindre välbildade armar. Ha de så en genom kontors- eller annat arbete rödnött armbåge, eller fryser vederbörande, så att armen blir blåröd eller företer gåshud, blir intrycket oaptitligt.

- - -

En dam bör som regel vid fotografering ej ta helbild om hon är iklädd en modern dräkt, helst om denna är mera ytterlighetsgående. Om några år, då dräkten är omodern, verkar den avbildade gammal, att ej säga löjlig. Ej minst gäller detta hatten.

- - -

Damerna - och även herrarne - böra vid beställning av kläder taga i betraktande vilken färg som passar dem.

Denna färgskala är att rekommendera:

blondiner: himmelsblå, men även ljusgrönt (dock ej för damer med rött ansikte);

brunetta: blått, men även guldgult och högrött (då genom kontrastverkan);

rödhåriga: grönt.

Vitt passar endast ungdom.

Svart och grönt kan brukas av alla åldrar.

Violett och brunt passar bäst för den mognare åldern.

Tillse att damhatten ej svär emot dräkten! Har man ej råd att ha flere hattar, är det bäst att hålla sig till de neutrala färgerna. Svart och vitt äro ju inga färger alls.

- - -

Korpulenta damer tillrådas:

att ej markera midjan;

att ej använda rund eller fyrkantig urringning;

att ej använda ljus besättning;

att ej använda åtsittande ärmar;

att ej använda ljusa tyger till kappor och klänningar, mönstrat endast om det är enfärgat;

att ej bruka ljusa strumpor.

- - -

S. k. djurprydnader bäras aldrig av damer med god smak.

Dylika brukades under den flydda tid, då människan stod så lågt, att hon ej förstod att skydda sig för kölden på annat sätt än genom att svepa sig i djurhudar. Kampen mot vilddjuren var en så väsentlig del av tillvaron, att en jägare hugfäste sin bragd med att kläda sig eller sin kvinna i huden av det djur, han besegrat. Vi ha lyckligtvis en högre kultur, och en var, som förstått det, ställer sig ej godvilligt på barbarståndpunkten. Och än mindre kan det komma ifråga att finna den prydlig!

En hop djursvansar - vilken prydnad! Jag såg en gång en dam, som hade tio djursvansar på muffen och sex på boan, som till på köpet var kastad över axeln, så att tre av svansarne hängde bak! Det var omöjligt att hålla sig för skratt, så löjlig såg hon ut.

Rovdjursklor och grinande rovdjursgap framkalla en känsla av obehag. Det är fast obegripligt, att någon kan tro sig göra ett gott intryck med att fram och bak vara behängd med dylika erinringar om blodtörst och vildhet. Ty därom bära de vittne, vare sig man tänker på ifrågavarande djur eller deras jägare. Jakten på pälsverksdjuren är ofta förenad med en så oerhörd grymhet, att bärarinnan av det förföljda och dödade djurets skinn skulle svimma ensamt av en naturtrogen skildring av ohyggligheten.

Varje omdömesgill människa måste, då hon möter en dam med djurprydnader, fråga sig: Är du hjärtlös eller är du bara tanklös? Ett tredje gives icke.

- - -

I kort sammandrag återgivas här tre läkareuttalanden om boan:

I Hygienisk Revy (utgiven av professor Torsten Thunberg) berättas: Hudutslag på grund av färgat pälsverk ha konstaterats i medicinska kretsar i Amerika. Ekzemet uppträder på halsen, handlederna o. s. v. där det färgade pälsverket ligger an mot huden. Det anses vara det kemiska ämnet parafenylendiamin (på sin tid ett bekant hårfärgningsmedel), som orsakar sjukdomen. Ämnet ifråga användes inom pälsvaruindustrien för att framkalla sådana ädla bruna eller svarta färgnyanser, som pälsverket i sig självt saknar. Som färgningsmedel för människohår är parafenylendiamin förbjudet i Tyskland och Frankrike.

I Hälsovännen (utgiven av d:r Henrik Berg) skrives: Boan ligger så varm och skön kring kvinnohalsen - och ägarinnan anar ej följden. Genom överdriven värme å halspartiet blir förkylning lätt följd. Heshet och hosta komma, snuva och bröstvärk, och doktorn och apotekaren få mycket att göra.

Härdning av hals och bröst medels daglig tvättning med kallt vatten är ett utomordentligt sätt att skydda sig för förkylningar. Boan bör reserveras åt gamla fruntimmer och åt redan sjuka. Unga och friska Evas döttrar böra om boan tänka: Vackra boa, mig får du ej i din farliga omfamning.

I samma anda yttrar den danska läkaren d:r Regine Grönberg-Petersen: Då pälskragen ej är porös, tillbakahåller den skadliga ämnesomsättningsprodukter. Den förkyler huden, som till följd därav ej blir i stånd att i rätt tid och på rätt sätt reagera för temperaturväxlingar. En sensibel kvinnohals, d. v. s. en, som lider av lättare kronisk katarr, skyddas i kallt och kyligt väder bäst av en kravatt eller halsduk av poröst bomullstyg, som kan bäras under ytterplaggen. Men katarren bör behandlas och huden efter hand härdas så, att ingen särsklld halsbeklädnad behöves.

- - -

Imiterade pälsverk erhållas i de större damskrädderierna. Särskilt illusoriska äro imitationerna i säl och persian. De bättre kvalitéerna äro lättare att bära än skinn, bli ej så blaskiga i väta och äro hållbarare att slita på än skinn.

Även de större efterkravsaffärerna föra imiterade pälsverk, vanligen dock ej de högsta kvalitéerna.

De större herrskräddarne tillverka också på beställning pälskragar och pälsar av imiterat skinn.

- - -

Till de större njutningarna i livet hör att se en människa gå vackert. En vacker gång skall andas hälsa, behag och kraft.

Det är vanligt att män gå vackert. Undantag härifrån bilda egentligen blott militärer och präster. Militärernas onaturliga, uppstramade hållning omöjliggör en vacker gång. Den kraft de avse att utveckla blir brutalitet och förtar gångens behag. Ställningsstegen äro kulmen på den militära klumpigheten.

Prästens försök att iakttaga en viss värdighet ger honom en annan art av onaturlig hållning med åtföljande släpighet i gången.

Men se på en bildad människa utanför dessa bägge yrkesgrupper, en för vilken tillgjordhet är främmande - se på en student, när han blivit så torr bakom öronen att han förstår att manligheten ej består i att härma gubbarne, som behöva en käpp som reserv åt de sprattliga benen. Se på en ung läkare, en ung tjänsteman. Kraften är parad med en elasticitet av oefterhärmligt behag. Gången andas behag och livsglädje.

Tyvärr är det i våra städer regel, att damerna avsagt sig gåendets njutning och därmed gåendets behagutveckling. De ha nämligen förbisett, att en vacker gång icke är möjlig utan en vacker fot. Den vackra foten kräver en sko, som är uttrycket för naturens egen form, naturens egna linjer. Men i det fallet ha damerna böjt sig för ett modeslaveri, som fullständigt tappat kontakten med naturen.

Den dummaste yttringen härav är den sko, som till klack har en syl, vilken till på köpet är placerad under hålfoten. Avsikten härmed är att foten skall se liten ut - klackens förläggande under hålfoten i stället för hälen skulle göra, att foten såge kortare ut. Som vanligt, då man vill dölja något, uppnås det motsatta resultatet. Då en större del av foten ligger där endast hälen skulle ligga, får åskådaren det intrycket, att allt detta är häl och att alltså skons ägarinna är en ryslig klumpmaja. Ofta äro också dessa klackar sneda, och man undrar inte på det. En häl av tredubbel storlek skall givetvis ha en tyngd, inför vilken inga klackar kunna stå sig.

Den s. k. militärklacken är naturligen något bättre. Men ej mycket. Den måste ge en felaktig gång eftersom den är för hög - vad en klack är över två centimeter hög är den estetiskt och - såsom vi här nedan skola visa - hygieniskt av ondo. Den vackraste gången får man av en sko, som ej har någon klack alls, såsom t. ex. de ryska sandalerna.

Min ärade unga läsarinna, tillåt mig föreslå dig att i morgon bittida anställa ett litet prov!

Så fort du stigit ur sängen drar du på dig strumporna och sätter på skorna. Då detta är gjort, drar du av dig nattlinnet och ställer dig framför spegeln. Vad finner du? Jo, att du har en avskyvärd hållning! Den höga klacken ger inte bara foten utan hela kroppen en onaturlig, d. v. s. ful hållning. Och sådan presenterar du dig å gatan dag ut och dag in även för dem, som du vill tjusa. Man måste tro, att du är illa växt - om man inte vill tro, att du är dum. Vilket föredrar du?

Se själv på en herre och en dam ute å promenad! Han spänstig och upprätt, människans härliga särmärke i varelsekedjan; hon med ryggen i krum. Han går tyst, hennes klackar klappra mot trottoarstenen på grund av fotens oriktiga ställning. Se bara huru ledigt han för sin fot, huru fult hon - hon går knäigt, som det heter.

Det var någon, som inbillat dig att du skall se längre ut med hög klack. Varför eftersträvar du att se lång ut? Storvuxenhet är en förmån, om man skall bli gardist, polis eller något dylikt, men av platt ingen betydelse för en flicka. Flertalet män tycka om små kvinnor. En kortväxt man giljar ej gärna till en dam på sex fot och en tvärhand. Den lilla kvinnan har sålunda både de stor- och småvuxna männen att välja på, och statistiken har också ådagalagt, att av de små kvinnorna bli en mycket större procent gifta än av de långa.

Det är ej nog med att en sko är konstruerad efter fotens form, den måste också vara tillräckligt stor. Får foten ej vidga ut sig tillräckligt, då man stiger ned på densamma, måste tån därvid så att säga draga sig tillbaka i stället för att skjuta fram i hela sin längd, och blir gången oledig redan därav. Ytterligt få människor ha tillfälle att så noga betrakta din fot, att de hinna lägga märke till om du har ett skonummer större eller mindre, men alla märka om du går illa.

Allt som är onaturligt, är ej blott fult utan också hälsovidrigt.

Trånga skor åstadkomma stört blodomlopp. Detta betyder ej blott huvudvärk, hjärtklappning, nervositet o. s. v., utan ofta även dålig hy.

Hälsosammast är, som sagt, ingen klack alls. Men förekommer dock sådan, måste den vara låg och framför allt sitta under hälen, vars ben stå i förbindelse med den övriga benstommen, och just därför är avsedd att stiga på.

Ju högre klacken är, och dess galnare den sitter, dess större skada gör den. Den onaturliga ställningen irriterar nerver, som inte äro avsedda för en sådan påkänning och följaktligen bli överansträngda med allmän nervositet som följd. Varje steg, som en sådan toka tar, ger åt ryggraden en skadlig knyck. När dessa knyckar summerats ihop tillräckligt många år, har ryggmärgen tagit skada. "Det är inte sagt att Gud betalar vid veckans slut, men han betalar", sade drottning Anna av Österrike.

Särskilt farlig är den höga klacken för kvinnoma, emedan den därigenom uppkomna onaturliga kroppsställningen förändrar läget å vissa inre organ, varav följa matsmältningsbesvärligheter och underlivslidanden. Det farligaste är att livmodern förändrar läge, varav följden är försvårade, ofta ohyggligt plågsamma förlossningar.

Icke blott avstå den vackra foten och den vackra gången utan rent av lägga sig upp med den fula foten, den fula gången, plågan för tillfället och den brutna hälsan i framtiden!

Men ej blott de inre organen lida, utan fotens senor misshandlas grundligt.

För varje steg en kvinna med en sådan klack tar, jullra fot och ben till ett tag. Vadbenet utsättes för en ytterligt skadlig påfrestning, som i sinom tid kommer att ge vederbörande svåra lidanden. Däremot stiger hon stadigt på en låg och bred klack.

De höga klackarne äro en vanlig orsak till korpulens, varför kvinnoma med skäl äro så rädda. Ingenting visar så som korpulensen, att en kvinna ej längre är ung - en eller annan ung dam kan vara fet, men det beror på sjuklighet eller övergödning, och dessa undantag upphäva ej regeln.

En kvinna med höga klackar har svårt för att gå. Sålunda får hon för lite rörelse. Följden därav blir bristande ämnesomsättning och fetma. Fetman är alltid ett tecken på, att man ej är frisk.

- - -

Det är sannerligen inte roligt att arbeta för kvinnans likställighet med mannen så länge en så stor del av kvinnosläktet på detta sätt örfilar upp det sunda förnuftet och ger dem vapen i händerna, vilka betrakta och behandla kvinnan som en andligen underlägsen varelse.

- - -

Överallt i vårt land ha läkarne kunnat konstatera, att underlivslidanden numera äro vanliga bland de unga kvinnorna. Då man vet, att en kvinna är vad hennes underliv är, förskräckes man över att de, som skulle vara den strålande hälsan, äro sjuka och sjuka på ett sätt som gör dem obekväma för moderskapet, kvinnans främsta uppgift, ty vad en kvinna än må vara, om hon ej fyllt den uppgiften, så är hon en varelse, som förtelat sin huvudkallelse. Det är framför allt de höga klackarne, som åstadkommit denna allmänna kvinnosjukdom, som är en källa till djup sorg för varje fosterlandsvän, emedan - om den får fortgå - följderna därav bli hela vår folkstams fysiska försämring; och det är den svenska läkarekårens skam att ej ha slagit död på detta vanvettiga mod, som ej blott de nuvarande utan även de kommande generationerna så hårt få lida för.

Mot de höga klackarne har bland annat filmskådespelerskan Mary Fickford uppträtt. Hon uppmanar kvinnorna att alltid, då det ej anses ofrånkomligt att följa det oförnuftiga sko-modet med höga klackar, använda skor med låga klackar - alltså alltid i vardagslag, på gatan och i arbete. Endast då man är i full högtidsdräkt kunna de höga ulackarna tålas, ehuru de ej äro nödvändiga ens då.

- - -

Det sätt att gå, som är mest vägvinnande eller kraftbesparande, får man väl kalla det naturliga. Att gå eller så flytta foten, att man blir fort trött, kan man kalla det konstlade sättet.

Vi kunna således tala om naturlig gång och konstlad. Vid naturlig gång nedsättes foten i marken på ett sådant sätt, att dess upplyftning från marken sker i rörelsens riktning. Foten skall alltså nedsättas med tån framåt. Inga människor gå så mycket som indianerna, och de bruka just detta sätt.

[Fig. 1.]

Vid den s. k. dansmästaregången är foten utåtvänd. Även den å huvudets vägnar enklast utrustade bör förstå, att vid dansmästaregången den minsta möjliga kraft blir lämnad kvar för kroppens frumåtskjutande i den önskade rörelseriktningen. Vid naturlig gång är också att märka, att foten nedsättes med hälen först, då kroppstyngden så småningom överföres på hela fotbladet.

[Fig. 2.]

Skofabrikanterna hade på sin tid satt sig i sinnet att förstöra folks fötter. De inriktade sig på att göra skorna spetsiga, d. v. s. för smala att gå i. Fig. 1 visar huru sammanpressade fötterna blevo i de då moderna spetsskorna. Fig. 2 visar huru fritt tårna kunna röra sig i en efter foten (ej efter skofabrikanternas huvuden) formad sko. En sådan sko gör det möjligt för foten att fjädra sig. Tårna spärras ut, då man sätter foten i marken. Man går alltså på hela foten. I de spetsiga skorna brukas icke stortåns kraft mer än delvis. Gången blir alltså ful och samtidigt är man med en sådan sko oduglig till en ordentlig marschprestation. Fig. 3 ger oss ett begrepp om hygieniska skor, de enda, som borde få säljas.

[Fig. 3.]

- - -

Nedanstående bilder visa ett par fötter, av vilka den ena försetts med hygienisk, den andra med ohygienisk, det vill här säga högklackad sko. Den lodräta linjen vid vänstra foten, den med naturlig fotbeklädnad försedda, visar, dragen uppåt, det naturliga läget för kroppens tyngdpunkt. Den befinner sig ungefär rakt över mitten på fotsulan.

[Fig. utan nummer]

[Fig. utan nummer]

Linjen vid högra foten visar huru kroppens tyngdpunkt framflyttas vid bruket av högklackad sko. I stället för att kroppen naturligen skall vila på hela foten eller om man så vill säga, kroppstyngden vara koncentrerad kring dess mitt, är den här förlagd helt nära tårna. Med denna förskjutning följer den förskjutning av bärarinnans underlivsorgan, som gör dessa högklackade skor till pinoredskap eller mordverktyg. Kroklinjen å ovanstående bild visar huru kroppstyngden vid bruket av höga klackar förskjutes vid hälens sättande i marken.

- - -

Alla slags strump-, liv- och kjolband, ärmhållare o. dyl., som sitta åt, hindra blodomloppet och äro följaktligen mycket skadliga. Deras dåliga verkan framträder kanske ej genast, men den uteblir aldrig.

- - -

Jag har inte sagt ett enda ord om korsetten, ty den begagnas ju numera endast av äldre damer, som vilja markera sin korpulens. I det fallet är den också förträfflig. Den tar ju inte bort något fett - tvärtom hindrar den utdunstningen och skapar alltså nytt sådant - utan kommer det blott att ömsa plats. Det måste ge sig i väg uppåt och bilda fläskbrösten eller nedåt och bilda roddarmadamshöfterna, och bägge delarne utmärka ålderdomen, medan den smärta höften är den unga flickans speciella förtjusande företräde.

Korsetten hindrar även blodomloppet och åstadkommer alltså dålig hy, som också är ett ålderdomstecken.

Den dam, som vill dölja sin korpulens, använder så lösa klänningar och kappor, att de falla i veck. Mörka färger, släta tyger! Skall det nödvändigt vara mönster, äro endast randiga (på längden, förstås) tillåtna.

- - -

Den dräkt, som bäres av en dam i intressanta omständigheter, skall i färg som snitt vara präglad av den yttersta diskretion. Detta måste sträcka sig även till hatten. Hon observeras tillräckligt ändå.

- - -

Alla kvinnor, som gå i husligt arbete, borde vara klädda i bomullsklänningar.

En i husligt arbete sysselsatt kvinna, som är klädd i ylle- eller andra kläder, vilka ej kunna tvättas, är en vandrande bärarinna av osundhet och ohälsa, till skada ej blott för sig själv utan också för omgivningen.

I köket och annorstädes genomångas hon av alla möjliga dunster, som bli kvarsittande. Vid matlagning, städning, barnskötsel o. s. v. kommer klänningen direkt i beröring med de mest olikartade ting: matvaror, urin, exkrement, upphostningar o. dyl. Det gör hennes klänning till den ohyggligaste bakteriehärd.

Därtill kommer att allt damm fastnar i yllet. Sedan hon, iklädd en ylleklänning, sopat golvet, sprider hon en dammsky omkring sig var hon går fram. Och dammet är, som bekant, ej blott farligt i och för sig utan i detta segla också en mängd bakterier.

Bomullsklänningen varken upptar eller behåller föroreningar eller damm i sådan grad. Men dessutom kan den tvättas.

På ett område har denna riktiga beklädnadsprincip fullständigt slagit igenom, nämligen i sjukvården. Men principens segertåg går också fram med rask fart även i det husliga arbetet. Vid de förnämligare hushållsskolorna praktiseras den och i ordentliga hus binnas bomullsklärmingen under husligt arbete av hushållsfröknar, barnfröknar, bättre jungfrur m. fl. Ja, dst är så noga, att den platssökande fröken eller jungfrun måste visa sig inneha ej blott goda betyg utan också två bomullsklänningar. Det är blott i hus, där man nöjer sig med mindre kvalificerade (och alltså även mindre avlönade) hushållsbiträden som yllelumpen är tolererad.

Somliga tycka kanske att bomullsklänningen, när det är fråga om kvinnor i andras tjänst, är ett klassmärke, som skiljer jungfrun från frun. Om stationskarlen, poliskonstapeln, gardisten o. s. v. tänka så om sina uniformer, så är det förnuft i det, vilket det däremot alls inte är i det resonemang, som gör jungfrun till en lägre varelse, emedan hon är klädd på ett sätt som ägnar sig för hennes arbete. Nej, den bakterie- och dammfyllda (vanligtvis också fläckiga, ibland trasiga) ylle- eller - vanligast - halvyllekjolen av tarvligt tyg och ofta omodärnt snitt, lägger skillnaden mot frun långt mer i dagen.

Bomullsklänningen betyder däremot blott att bärarinnan är sysselsatt med husligt arbete och vet att kläda sig på ett sätt, som är i överensstämmelse med hygienens fordringar. Den gör ett behagligt intryck genom den renlighet och det renlighetssinne, varom den vittnar. Men dessutom är den i sig själv klädsam.

I samband härmed vill jag säga, att den skillnad, som i ett stort hus göres mellan hushållsfröken och jungfru är löjlig. Det bör vara fröken som fröken, och däråt går det ju också med stora steg.

- - -

Vad tänker man t. ex. om en dam med elegant klänning men smutsig eller trasig underkjol? Jo, att den, som har panna att sålunda uppträda "utanpå blank och innantill krank", också har samma lyte på sin karaktär. Husmödrar bruka säga, att de veta vad deras tjänsteflickor gå för sedan de sett deras linne, och det slår sällan fel, att den, som har ordentliga underkläder, är en solid person.

- - -

Det lönar sig att vara snygg.

Ett stort affärshus i Chicago lägger så stor vikt vid snygghet, att det låtit trycka en broschyr, innehållande en rad goda råd angående uppförande och utseende, och utdelar denna bland sin personal. "Det är affärsmässigt", säger samma firmas chef. "Det betalar sig att behaga kunderna. De varor, som våra bud avlämna, ökas i värde om budet är snyggt och ordentligt klätt".

Många andra firmor ha följt samma exempel. Ett stort järnvägsbolag har en särskild byrå, varest alla konduktörer, biljettförsäljare och andra få instruktioner om huru de skola uppträda artigt, förekommande och snyggt klädda.

Näst efter ett behagligt uppträdande är en vårdad klädsel envars bästa kapital. Dessa två ting tillsammans skapa en atmosfär, som inte kan annat än bringa framgång.


The above contents can be inspected in scanned images: 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277

Project Runeberg, Thu Oct 10 20:56:15 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/umganges/239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free