Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag fortsätter alltså ungefär där jag slutade för
tjugufem år sedan.
Aldrig skall jag glömma den trista dag jag kom
hem till föräldrahemmet från Uppsala, där jag icke
tagit professorsexamen, ja icke en gång en enkel
grad. Jag hade visserligen inte slarvat så
förskräckligt, ty jag lämnade efter mig bara hundrafemtio
riksdalers skuld, fast jag varit klubbmästare. Men roligt
hade jag haft som få!
Min första tanke hade varit att rymma från Uppsala
och ge mig direkt ut i världen och måla jättetavlor och
så småningom komma hem dignande under
utmärkelser. De hundrafemtio tyngde på mitt samvete som
lika många millioner. Jag reste alltså först till
Stockholm, sedan jag viggat till en tredjeklassbiljett. I
huvudstaden hade jag en vän, en ungersk musiker, som
under många år glatt min generation med sin vackra
fiol från estraden i Gästis kafé — kanske Rullans också.
Nu skulle han slå sig fram i Stockholm och hade det
tämligen knogigt. Han bodde i en liten stuga ute vid
Värtan och där fick jag kinesa och där delade han
sitt bröd med mig. På hans lediga stunder gingo vi ut
i natten och tecknade — ty han var också tecknare.
Men efter några dar fann jag detta liv ohållbart —.
Jag viggade av någon hygglig gammal farbror till en
biljett och satte mig på tåget för att resa hem. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
