Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag var mycket nyfiken på hur länge mina
gratulationskortspengar skulle räcka.
Men jag hade ju papper och en akvarellåda och
min värdinnas förtroende.
Det säger sig nästan självt, att vi festade om tills
mina pengar tagit slut. Det var på småtimmarna då
jag kom hem till min lya. Naturligtvis satte jag mig
att rita och måla vykort igen och lyckades fabricera ett
stort antal. Min värdinna förfasade sig över att
fotogenen sjönk så snabbt i buteljen, men hon berömde
min arbetsamhet, då hon serverade mig morgonkaffet.
— Men det här livet står herrn inte ut med länge!
Å — hon visste inte vilka ohyggliga krafter jag
satt inne med och fantasin klickade icke. Jag hade
fräcknat till och gjort några större saker, som jag
beräknade få mer än tjugufem öre stycket för. Och
när jag gick ut för att sälja, visade det sig snart att
jag inte misstagit mig. Efter några timmar hade jag
sålt för mer än tjugu kronor och när jag kom hem,
kunde jag betala halva hyran trots den gamla stiliga
gummans protester.
Och jag gick till Valand igen. Där var samma
trängsel. Jag kom icke åt mer än en bråkdel av
modellen, och fann att här kunde jag inte lära mig
något om icke förhållandena ändrades. Jag beklagade
mig för Otto Holmström.
— Vad fan skall du med modellen att göra? Teckna
artistflickornas ryggar — det finns vackra saker i
dom också, din idiot!
Och jag tecknade ryggar. Tecknade ryggar och
drack öl och åt middag med kamraterna på deras
favoritkrog, en bolagsdito, där man fick dillkött, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
