- Project Runeberg -  Ur mina memoarer och annat /
47

(1946) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Olle gick och tiden gick. Jag började frysa och
längtade efter att röra på mig. Dessutom hade jag
fyllt flera sidor i min bok.

Olle hade stängt in mig i likkällaren, kanske av
misstag, men dörren kunde icke öppnas. Jag började
slå och sparka på dörren för att ådraga mig
uppmärksamhet av någon med goda öron uppe i huset, men
fåfängt. Flera timmar gingo och källarkylan trängde
genom märg och ben. Ett litet fönster uppe vid taket
blev slutligen min räddning. Det låg utåt gatan och
jag såg benen av förbipasserande människor. Jag klev
resolut upp på ett zinkbord och över ett par lik, slog
ut rutan och skrek på hjälp. En vänlig själ
uppmärksammade mig äntligen. Det var en hygglig borgare
som i början knappt kunde sätta sig in i min
belägenhet men till slut begrep att en människa verkligen
kunde vara instängd i en likkällare. Han gick in och
varskodde vaktmästaren, den gamle försupne X., som
inom parentes blev avskedad emedan han druckit ur
spriten i den burk, där mördaren Andersson-Skölds
mage förvarades. Den rödnäste ämbetsmannen tog mig
ut ur mitt ofrivilliga fängelse och jag störtade till
Flustret, där Olle satt och drack punsch med några
studenter. Han var i full fart och hade för länge
sedan glömt mig. Jag var arg som ett bi och förehöll
honom det minst sagt okamratliga i hans beteende,
men han bara skrattade och sade att jag borde vara
honom tacksam, därför att han skaffat mig ett minne
för livet.

Nå, på sätt och vis hade han ju rätt och snart satt
jag bänkad i sällskapet — det var vår och solsken
som endast i Uppsala och det dröjde icke länge förrän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:01:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ummoa/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free