- Project Runeberg -  Ur mina memoarer och annat /
117

(1946) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - Thanatos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sky. Somliga gravar flög han över — brydde sig
icke om dem — lyssnade igen på en ny — flög över
en — lyssnade åter på en annan — och så höjde
han sig och försvann och blev ett med månljuset. Det
var en märkvärdig dröm och vi sutto andlösa. Och
till slut frågade jag: — Varför lyssnade han inte på
alla gravarna?

Mor svarade: — De döda voro väl inte färdiga än!

Många gånger har jag påmint mig denna underbara
dröm, som ännu trots allt jag sedan haft med liv och
död att göra, tyckes mig inspirerad av en hög och
djup poetisk känsla, skaldisk intuition och vacker
sentimentalitet, tro, kärlek — allt vad du vill, min läsare!

Men jag fortsätter. De båda barnen, som med nakna
fötter, njutande av sommardagens ljuva värme och
vindens ljumma lek — som sidenfläktar om de små
knubbiga oskyldiga benen och de bruna kinderna —
gingo dansande och sjungande rakt bort till den
förbjudna brunnen. Den var en mystisk avgrund, ett
trollrör, genom vilket de sågo andra sidan av sin
lilla tillvaro. Det var en riktigt gammal brunn,
rund-byggd av kyklopiska stenar och mycket djup. Gröna
alger, hala och blänkande, täckte dess väggar och
längst ned i djupet gingo vita moln över blå himmel,
begränsad av ett mörkgrönt rörs öppning och två
små ansikten nickade åt oss. Vi hade alltid undrat om
det var vi själva som speglade oss. Vi älskade att tro
att vi sågo ned i en annan värld, som låg långt, långt
i ett fjärran djup och där lekkamrater hälsade och
vinkade och ville säga: — Kom hit! Kom ned!

Vi kastade blommor och likadant gjorde barnen där
nere. Vi visste ju innerst att det var våra spegelbilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:01:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ummoa/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free