- Project Runeberg -  Ur mina memoarer och annat /
259

(1946) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - AGNARNA OCH VETET - Målare Petterson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slut så när som på tvåhundra kronor, som de skickade
hem till morsgumman i rekommenderat brev, och så
gav de sig ut på sjön igen och sen har ingen hört
något ifrån dem. Det är friska sjömanstag, det svor
jag på!

— Dom kände jag inte, sade Västlund, men
Pettersons far kommer jag ihåg. Han bodde i Norrtälje
strax utanför stan och var en jäkel att vara styv i
doktorering — särskilt slog han åder som den värste
barberare, och det kan väl Petterson också?

— Jojomänsan, men det får inte talas om, för det
är förbjudet. Stöpt har jag gjort också och det rätt
mycket, om jag ska skryta. I fråga om stöpning fick
jag lära mig en massa knep i Grisslehamn av gamla
båtsman Koppar, för han var också skicklig, kanske
den styvaste stöpare i Sverges land. Han kunde stöpa
både över huvet och genom skjortan och byxerna och
västhålena alltefter sjukdomarna förstås. Men i fråga
om att slå åder, där blev han bet. Far min hade ett
särskilt sätt att slå åder, som inte var dumt. Han lät
paschänten hålla om en käpp med utsträckt arm, och
så klämde han till med snäpparen i armvecket och lät
blodet spruta tills paschäntens hand började darra,
för då var det på tiden att sluta. Sen lag han ett
ullgarnsnystan i armvecket och lindade fast’et med
trasor. Men gubben Janson på Svartlöga, han höll på
att få för åderlåtning, han! Han lät slå åder två
gånger om året, inte hos far min, förstås, för det
var ju för lång väg, men hos en gubbe på Blidö, som
hade lärt till doktor hos morfar min. En gång ville
handen inte darra.

— Dä va mej en jäkel, sa gubben. Hand ska darra!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:01:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ummoa/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free