Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - AGNARNA OCH VETET - En dödsruna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi seglade en gång hem efter att ha lagt ut
strömmingsskötarna. Vi grälade om något som jag glömt,
en bagatell — och plötsligt låtsade han, att han ville
se mitt hjärteblod. Månen steg stor och grann ur
havet och gubben sade: — Albert, du sir månen, men
solen sir du aldrig mer!
Och han sade det med en förfärlig stämma, som
om han i nästa ögonblick skulle ha sänt mig till
sjöbotten. Vilken annan som helst skulle ha blivit
allvarligt rädd.
Jaha — nu är den gamle vännen död. Han var
mycket fattig men nöjd och glad och hans humor
var av förnämligaste art. Det sades av dem som sågo
honom, där han låg död i kistan, att den gamle fule
gubben var skön i döden. Med ett leende över det
gamla enbuskansiktet, som endast goda, glada och
lyckliga människor påstås få i de sista ögonblicken.
Det goda samvetets leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
