Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XIII. De frivilliga från Ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T
Til; och med Brunte — som också många gånger
gästat Undersåkers prästgård — igenkände henne och
hälsade henne med en gnäggning.
Det var en fröjd att se henne, där hon kom
springande, röd och varm och glad.
»Välkommen, välkommen!» ropade hon honom till
mötes så fort hon trodde, att han skulle höra henne.
Han nickade. Och så hoppade han av hästen och lopp
emot henne, ledande hästen vid betslet!
»Välkommen, Karl! Å, vad jag är glad över att ha
dig här!» utbrast hon och flög honom om halsen.
»Tack, vännen min!» svarade han, i det han fast
omslöt henne med den arm, som ej av hästen togs i anspråk.
»Jag behöver icke säga dig, Karl, att det var jubel,
när far i går omtalade, att du kanske komme i dag. Jag
har knapt kunnat sova i natt. Också var jag uppe arla.
Nästan hela dagen har jag gått i trädgården och lyssnat
och lyssnat. Och nu är du här!»
»Egentligen borde ej jag, som ser ut så här, få
omfamna eri så fin jungfru», skrattade Karl och såg på sina
dammiga kläder.
»Det tror jag — siden och sammet blott», svarade
Magnil i samma ton.
»Nej, icke sådant skräp, utan finaste sommarljusa tyg,
som bärarinnan själv väft.»
Nu tyckte Brunte, att de unga fått säga så mycket
åt varandra, att det kunde vara tid att räkna även med
hans tillvaro. Och så sökte hans nos upp Magnils hand.
Han hade ej misstagit sig. Hennes ena hand bjöd honom
snart något gott, medan den andra klappade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
