- Project Runeberg -  Under fredsbanéret /
191

(1916) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XIX. Revsunds prästgård brinner!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

REVSUNDS PRÄSTGÅRD BRINNER

191

var en karl som talade ett besynnerligt mål, som jag
ej förstod just något av, och honom hörde jag litet
emellan... Detta höll på länge... Så var det en röst,
som sade: ’Å, hon är ju död!’... Jag tyckte, att de
stodo över mig allesamman och att de skulle taga mig...
Då vardt jag så rädd, att jag ej visste något till mig
på en lång stund, och då jag kom till mig själv igen,
kände jag brandos. Jag tyckte, att det brann i höet där
jag låg och hade så när åter blivit alldeles stel. Men
nu samlade jag all min kraft, reste mig, gick fram till
väggen och såg ut genom en springa. Vilken syn här
mötte mig! Prästgården brann! Annars var alt tyst...
Jag förstod, att kriget var över oss. Alt var ödelagt,
kanske alla döda utom jag... Kanske stod man på lur
efter mig ... Jag vågade ej röra mig... Då fick jag
höra någon pusta nedanför mig på marken. Mina ben
darrade, och jag kunde knapt hålla mig upprätt... Så
sade en röst: ’Prostinnan, prostinnan!’ Det lät som om
det var Gullik i Andviken. Jag lutade mig fram för att
se... Ja, det var han. Och han höll på att tala till
prostinnan, som låg utsträckt vid väggen. Han fick intet
svar. Jag är så ledsen över, att jag varit så dum och
rädd, och det får pastorn lov att förlåta mig, för jag
visste icke till mig riktigt. Men nu fick jag mod på en
gång. Jag blygdes över att en främmande människa
skulle taga hand om min matmor, medan jag sprang.
Och nu hade jag ej varit rädd för att gå ned bland
knektarne... Gullik var ensam där, och prostinnan låg
avdånad. Vi försökte förgäves att få liv i henne. Så
satte vi för hästen och höskrindan och lade henne i
den och jag körde henne hit medan Gullik löste korna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:17:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/unfreb/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free