Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unga Roberts resa till Grönland för att uppsöka sin fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag for ut på skäljagt, herre», svarade
eskimåen, »ty jag är jägare, och mina landsmän
mena att jag är den säkraste skytten ibland dem. Jag
tog med mig bössa och kulpung, äfvensom
munförråd för ett par dagar, och så rodde jag temligen
långt ut i hafvet, till en ö, der jag visste att
skälarne pläga gå upp och sola sig. Det blef natt,
jag hade säkert somnat till, då en häftig stöt väckte
mig, och jag och båt tumlade kring flere hvarf, så
att jag trodde min sista stund vara kommen. Men
lyckligtvis stod min kajak åter upprätt igen. Jag
hade troligen stött emot en hvalfisk, eller ock hade
en stor skälhund farit öfver mig i mörkret.
Orsaken måtte varit hvilken som helst, jag tänkte
då icke derpå; det var något helt annat som
oroade mig. Bössan hade sjunkit i hafvets djup, hon
var förlorad; men se åran, herre, den var också
borta, och hvad skulle jag väl ta mig till utan åra
och på så långt afstånd från land? Jag måste söka
rätt på henne, och rodde derföre med händerna,
men i mörkret var det icke möjligt att finna hvad
jag sökte. Jag kunde ju lika väl aflägsna mig från
åran som närma mig henne; vid denna tanke
beslöt jag att hålla mig stilla tills det blef dager.
Ändtligen rodnade det i öster, mörkret flydde, men
huru jag spejade omkring, någon åra såg jag ej.
Min belägenhet var förtviflansfull, jag trodde mig
gå min undergång till mötes, om ej en kajak eller
en hvalfiskfångare komme och räddade mig. Tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
