Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unga Roberts resa till Grönland för att uppsöka sin fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagar och tre nätter förgingo, intet hopp till
räddning, mitt matförråd var slut. Åter sjönk solen i
hafvet, och åter gick hon upp. Jag hade blifvit
så kraftlös, att jag knappt kunde hålla hufvudet
upprätt och speja omkring på vattnet. Men just i
den stund jag sökte att finna mig i mitt öde och
tänkte: ske Guds vilja! — just i samma stund
upptäckte jag ert segel, som närmade sig allt mer, om
också icke i riktning åt mig. Ack, herre, jag
uppbjöd då mina sista krafter, svingade min tröja öfver
hufvudet, och väntade med ångest på ett tecken,
att man bemärkt mig. Gud ske lof, ni vände, man
hade sett mig, mina räddare närmade sig — ack!
jag kan ej beskrifva min glädje. Hvad sedan hände
känner ni bättre än jag. Tack, tack, kära herre,
att ni räddade ett så eländigt lif som mitt!»
»Det är den unge herrn här du skall tacka»,
sade kaptenen och tydde på Robert. »Hade icke
han sett dig från mastkorgen, skulle vi troligen
seglat förbi utan att hafva märkt dig.»
Hans betygade Robert den lifligaste
tacksamhet, berättade att han stod ensam i verlden, utan
föräldrar och syskon, och bad att Robert måtte
antaga honom till sin tjenare; ty han förstod att
handtera så väl bössan som harpunen och att jaga
valrossar såväl som isbjörnar. Robert såg frågande
på kaptenen, och då denne nickade, antog han
eskimåen till sin jägare och lofvade att utrusta honom
med allt som hörde till en sådan befattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
