Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och slädarne. Man måste ofta lassa af, för att styck-
vis transportera sakerna uppför isväggen. Det ko-
stade, som man finner, den allrastörsta ansträngning
att komma uppför denna väg, som gestaltade sig
på tusenfaldigt sätt, och sedan man i några timmar
hade gått, klättrat, krupit och åkt, voro nästan alla
krafter medtagne. Ännu en timme, och man för-
mådde icke mer. Kapten Becker vid sina fram-
skridna år var nästan vanmäktig, och Hans satt
skälfvande på en snödrifva, en bild af utmattning.
Hundarne hade lagt sig och flämtade som blåsbäl-
gar. Robert ensam stod ännu upprätt. Tanken
på hans far ingaf honom mod och kraft.
»Det går icke mer», sade kaptenen med matt
röst. »Jag kan ej taga ett steg vidare.»
Hans nickade bedrofvad; han instämde.
»Välan», yttrade Robert; »stanna här, eller
vänd om; jag går vidare. — Farväl, kapten!» tilla-
de han. »Farväl, Hans! Kommer jag ej tillbaka,
så bedjen för mig. Trösta min moder, kapten!
Jag måste fullända mitt verk eller dö.»
Det var icke värdt att hålla honom tillbaka.
Han skakade sina reskamraters händer och fortsatte
färden. Kaptenen och Hans gjorde visserligen en
förtviflad ansträngning att följa honom; men det var
förgäfves.
Roberts mod vacklade ej ett ögonblick. Sedan
han stigit uppåt omkring en timma, märkte han
att vägen blef mindre brant, han kunde gå med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
