Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Vinterafton i ödemarken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sju år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan
rida. Jag har slagits till lands och sjöss i trettio år
och känner knektar, likasom jag känner bönder. Ljugit
har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av
Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag
ännu kan ha kvar.– Och han berättade tilldragelsen.
– Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du
talar som en ärlig krigsman, och det skall bekomma
de där lymlarna i stallet efter förtjänst. Har då ingen
ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?
– Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö.
Det brände hertig Karls folk första gången och juten
andra gången. Då flyttade jag hit med min son och
byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver
sol och regn, frostår och goda år; misslyckas ett så
svälta vi en tid och börja på nytt.
Klas Fleming vände sig till sin syster.
– Jag har hört talas om en fördold kraft, sade
han, som gör att ett folk kan bära stora bördor utan
att digna. Nu förstår jag det: här är denna kraft och
dess namn är tålamod.
Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge,
vart en fröjdekväll för alla dess invånare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
