Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde
sitt rike för en trollkvinna.
– Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba
Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort
det.
– Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit
den värdigaste drottning. Det finns prinsessor som
vore mindre värdiga.
– Är du svartsjuk?
Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad,
och det harmade henne. Hon svarade:– Man
är svartsjuk endast på sina likar.
– Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och
konungen är icke mera ett barn.
– Är du viss därpå?
– Så viss, att det blir med rikets råd han kommer
att överlägga om sin nästa kärleksförbindelse.
– Och likväl kan han drömma!
Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.
– Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna
dig. Farväl, Kerstin! Det är skada, att du icke är en
född prinsessa av Brandenburg, då du dock är född
drottning. Men – du är en Fleming; jag vet ej vad
du har att avundas en Brandenburg.
Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort
därefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red
bort.
Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan
och återkallade i sitt minne sagan om den farliga
punkten på firmamentet. Det var nu allt förbi, som en
spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin
vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt,
långt från troner och faror.
Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom
från bröllopsgården. Hon kallade honom vid namn och
bad honom taga plats vid hennes sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
