Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvarför jämrar du dig?» bullrade stormen.
»Jag är trött,» svarade skogen, »trött in i
själen, trött af ålder och leda. Nu fäller jag
mina blad, och så skall jag bli hvit igen, men
ändå får jag inte dö, utan åter skall det bli saf
och grönska. Den som finge dö — dö! Jag
är trött, trött in i själen.»
»Du lifstrött, du som knappast ännu börjat
lefva 1 Skaka af dig dina ruttna blad och känn
huru det redan sväller inom dig till ny vår, och
se på mig, som sett dig födas och skall se dig
dö, som lefde långt innan naturen tänkte dig och
skall lefva ännu, då hon förlorat minnet af dig,
— se på mig: jag har burit all världens tunghet
på mina skuldror, under år, för hvilkas
oändlighet det ej finnes något tal, och ändå är jag rak
i ryggen — som då jag sprang och lekte som
pojke öfver vattenhvitan, innan jordägget fått
skal. Det är vid mig som människorna binda
sina tankar; -— ty jag är den snabbaste af alla
budbringare. Ser du ej, hvilket fång jag bär på
min rygg och i mina händer!»
»Hvad är det? Jag känner det ej, det ser
så underligt ut, och jag hör aldrig något från
människorna.»
»Så tung börda har jag ej burit på två
lusen är; ty det släkte som nu lefver, det har
smidt på det tyngsta smide, som lifvet känner
till: skrufvarna till sin egen likkista.»
Och stormen strödde ut en handfull öfver
länderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
