Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreställningar om världsalltet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Däremot fanns rymden, Ginungagap, i vars norra del köldens
källa upprann och omgav hela sin omgivning med kalla dimmor,
varför denna del av rymden också kallas Nifelhem, det är
töckenvärlden. I rymdens södra del upprann däremot värmens källa
Urd, och då köldvågor från Nifelhem träffade samman med
värmevågorna från Urd, blandade vågorna sig med varandra,
och ur denna blandning uppstodo de grundämnen, av vilka världen
och därnäst jättar och gudar alstrades. En gud, Oden,
motsvarande den kaldeiske Marduk, dödar jätten Ymer och
skapar av hans kropp himmel och jord och av hans blod
världshavet.
Den värld, som enligt de gamla sagorna sålunda kommit till,
styrdes emellertid av ett icke ringa antal gudar av högre och lägre
rang. I naturens företeelser, i dagens ljus liksom i nattens
dunkel, i sol, måne och stjärnor, i källan, floden, havet, i det
befruktande regnet, i vindens sus liksom i stormens brus, i
tordönet och den ljungande blixten, i träd, skogar och marker, i
hälsa och sjukdom, barnsnöd och död, i allt sökte och fann
folkens fantasi övernaturliga makter, både goda och onda, och
sålunda upplivades hela naturen av andeväsen, vilka personifierade
naturens företeelser och de i dem framträdande krafterna.
Då kristendomen sedan framträdde och de gamla hedniska
åskådningarna måste vika för denna, försvunno emellertid icke
med detsamma också alla de väsen, med vilka folktron och
fantasien befolkat världen. De bytte endast om karaktär. Från
att förut ha varit goda eller neutrala, blevo de numer onda
andar i avgrundsfurstens tjänst. För alla olyckor, som drabbade
människor, för alla våldsamma, förskräckande eller skadebringande
naturutbrott gjordes den lede, frestaren, den onde, satan
eller djävulen ansvarig, och hans anhang omgav människan överallt
på alla hennes stigar och lurade på henne för att bereda
hennes ofärd under allt hennes görande och låtande. Så låter
Goethe i sitt stora drama Faust dennes famulus, Wagner,
förskräckt utbrista:
»Nej, kalla icke ned den kända skara,
som strömmande i luften far omkring
och hotar oss på jordens ring
från alla håll med tusenfaldig fara!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
