Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klyvsvampar, bakterier, schizomyceter - Immunitet, serumbehandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
40
toxin och cellens därtill passande receptorer är villkoret för
ömsesidig inverkan. Finner sålunda ett toxin, som införes i en
organism, i denna ingen passande receptor, förmår det icke heller
verka giftigt på denna organism. Organismen är »immun» för
det ifrågavarande toxinet, och härpå beror naturlig immunitet.
Hos toxinet måste man från den haptofora gruppen, som endast
förmedlar föreningen med cellens receptor, strängt skilja den
grupp, som efter skedd förening utövar den egentliga giftverkan
och betecknas såsom toxofor grupp.
Införes ett toxin i en för detsamma mottaglig organism i en
sådan mängd, att detta icke medför döden, så bindes det
följaktligen vid cellens för detsamma passande receptorer. Men
därigenom försättas dessa ur stånd att uppfylla sina uppgifter,
t. ex. att bilda näringsämnen. Arbetskärnan utbildar därpå till
deras ersättning nya receptorer; men denna nybildning går längre
än som just är nödigt till ersättning av de vid toxinets haptoforer
bundna receptorerna och föranleder en överproduktion av
receptorer, vilka slutligen icke mera få plats vid protoplasmat,
utan avstötas i blodbanan. Dessa receptorer, som numer äro
fria i blodbanan, äro antitoxinerna, vilka förmå binda toxinerna
medelst dessas haptofora grupper och därigenom avhålla dem
från protoplasmat. Härigenom framkallas med konst immunitet.
Samma kropp, vilken, så länge den sitter vid protoplasmat såsom
receptor, är förutsättningen för giftverkan, blir, så snart den
befinner sig fri i blodbanan, orsaken till den antitoxiska verkan.
Av dessa ovan beskrivna förhållanden betjänade sig Benring
till att uppställa sin serumbehandling. Han visade sålunda, att
man genom att inympa blodserum av djur, - getter, får, kor,
hästar -, som genom artificiell infektion tvingats att i sitt blod
bilda antikroppar, kan bota en människa från difteriförgiftning
och för en viss tid göra henne immun, d. v. s. otillgänglig för ny
smitta. Härpå grundar sig den modärna serumterapien, som
haft sin föregångare i skyddsympning mot kopporna och visat
sig lända till den största välsignelse, enär därigenom gränser blivit
satta för difterien, denna barnens speciella mordängel och alla
mödrars rättmätiga skräck. Efter serumbehandlingens införande
ha nämligen dödsfallen i denna hemska sjukdom ansenligt
minskats och drabba numer huvudsakligen antingen ytterligt svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
