Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågrörelsen - Bränningar - Calema
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt kan tjäna såsom stormvarning. Två dyningar kunna korsa
varandra eller – och detta inträffar oftast – kunna en dynings
vågor skära de vågor, som uppväckas av en storm. Men därigenom
uppstå vågor, vilka, i motsats till de vanliga, i parallella
kammar ordnade vågorna, antaga formen av pyramider eller
spetsiga kullar, och sådana vågor äro mycket farligare än de
vanliga, vilkas våldsamhet ett välbyggt fartyg till största delen
undgår genom att hållas vinkelrätt mot vågkammarna och
»länsa» undan för stormen.
Då vågen stöter på ett grund eller slår mot stranden, antager
den en särskild form och blir s. k. bränning (fig 76). Slår vågen
mot en brant klippa, återkastas densamma, och på detta sätt
uppkomma stående vågor, vilka teoretiskt sett kunna nå nära
dubbla höjden av de ursprungliga vågorna. Till denna verkan
av vågens återkastande sällar sig vanligen en annan, beroende
på djupets avtagande, varigenom samma verkan utövas på vågorna
som vinden utövar på deras kammar, vilka såsom deras
högsta punkter äro mest utsatta för vindens tryck. I båda fallen
uppstår sålunda vågskummet. Den friktion, som vågornas
djupare delar erfara mot de närmaste vattenlagren och mot
bottnen, fördröjer dessa delars normala framdrivande, och
detta gör, att vågkammarna ila i förväg och kantra. På detta
sätt uppstå de vackra bränningsvågor, som nästan alltid rulla
mot låga stränder. Sådana vågor bilda också den bränning,
som under namn av calema är utmärkande för Guineakusten,
där denna söder om Nigerns delta på en sträcka av 500 mil blir
så flack, att icke ens en höjning av ett medelstort hus’ höjd står
att upptäcka, och innanför bränningens gördel av vitt skum
den låga, gulaktiga stranden utbreder sig (fig. 77).
Över grund uppnå vågorna genom att förstärka varandra
ofta en kolossal höjd, och på dylika ställen härskar en ständig
bränning. Enligt Stevensons mätningar kunna vågorna därstädes
bli sju gånger så höga som normala havsvågor; och vid stark
storm kunna sålunda de högsta, ute på de yttersta skären uppförda
fyrtorn, såsom t. ex. Eddystones bekanta fyrtorn, vars;
lanternin likväl är anbragt 41 meter över vattnets medelhöjd,
översköljas av de rasande vågorna.
Då vattnet i bränningarna strömmar tillbaka efter varje ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
