Universum. Det oändligt stora och det oändligt lilla / 315 (1914) Author: Oscar Heinrich Dumrath Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtens anpassning efter vattnet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 196. Kaktusart
(Cereus).

I allvarsammare fall avstår slutligen växten
från sin älskliga skönhet och förvandlas endast
till förmån för vattenupptagningen till ett
sällsamt vidunder, som man vid första anblicken
knappast skulle kalla för en växt. Den ikläder
sig nämligen kaktusformen, som uteslutande går
ut på att genom sin anpassning tjäna
transpirationens ändamål. Bladen antingen undertryckas
fullständigt eller omvandlas till fruktansvärda
taggar eller växa ut till köttiga flikar och hela
växten antager i många fall form av klot, prismor,
cylindrar eller till och med av ormar, medan
dess inre byggnad förändras till en köttig massa,
som genomdränkes av vatten så rikligt, att
man kallat dessa vattenbehållare för »öknens
källor», vilka i Mexikos sorgliga öknar bevara
resande och deras lastdjur från att försmäkta av törst. Kaktusarna
(fig. 196 — 198) äro sålunda de förnämsta representanterna för de
s. k. succulenta, ofta saftrika växter, till vilka höra de vackra
glittrande, liksom med otaliga daggpärlor översållade isörterna
(Mesembryanthemum cristallinum), hos vilka vissa av överhudens
celler växa ut till stora vattenbehållare och därigenom förse växten
så rikligt med fuktighet, att till och med avslitna grenar av dessa
isörter länge förbli friska. Heta, ofruktbara klippor eller en
nästan hela året om rådande torka påtvinga
växten dessa egendomliga livsformer, av vilka våra
vanliga europeiska fettväxter, taklök
(Sempervivum) och fetknopp (Sedum) samt
stenbräcka (Saxifraga) äro de närmast till hands
liggande exemplen (fig. 199). Den s. k.
succulensen hos alla dessa växter beror därpå att
i växten avsöndras mycket slem, gummiartade
ämnen och salter, vilka under regntiden girigt
uppsuga vattnet. Utpräglade succulenta
växter finnas för övrigt inom alla växtfamiljer,
såsom t. ex. hos Afrikas och Ostindiens talrika,
euforbior (fig. 200), de bekanta illaluktande
stapeliena (Aslepiadoræ) i Sydafrika och


Fig. 197. Mammillaria pectinata.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>