Universum. Det oändligt stora och det oändligt lilla / 359 (1914) Author: Oscar Heinrich Dumrath Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torv, brunkol och stenkol

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Afrika ha sedan årtusenden Nilen och sanden kämpat om
herraväldet, och under tider av odlingens förfall har öknen sträckt sig
ända in till floden. De storartade vittnesbörden om den
fornegyptiska kulturen, de gamla templen, sfinxerna och
Memnonstoden, pyramiderna, städer, palats och gravar ha sålunda redan
för århundraden
sedan erövrats av
sanden, som
delvis också begravit
dem och ur vilken
vår tids forskning
dragit fram dem
(fig. 214).


Fig. 214. Sfinxen i Gisch.

Olyckan att
begravas under
vandrande
sanddyner avvärjes
emellertid vid
havsstränderna
åtminstone delvis
av den
anspråkslösa, men nyttiga
vegetation, vars
rötter binda och
fasthålla sanden
(fig. 215). Till
denna vegetation
höra sålunda
strandhavre
(Calamagrostis arenaria),
slökorn (Hordeum arenarium), starr (Carex arenaria),
havtorn (Hippophaës rhamnoides). Dessa växter binda med sina
rotflätor sanden, täcka med sin halm dess lösa yta, så att
vinden icke förmår uppvirvla densamma, och i denna strid
mot sanden har naturen förlänat gräsen ett underbart vapen
i deras rötter. Strandhavren nöjer sig nämligen icke med,
att dessa äro djupa och fasta, utan utsänder fina, böjliga
trådar, som krypa flera meter långt på marken och äga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>