Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
368
jämförelsevis liten mängd av det gröna färgämnet, ha de all
anledning att undvika direkt solsken, varför också om våren de
yngsta, knappt utvecklade små bladen så mycket som möjligt
utveckla sig under de äldre bladens skyddstak. Dessförinnan
skyddas de första blad, som krypa ut ur knopparna, av samma
hårbeklädnad som algerna, och denna täta ljusdämpande filt
lösgör sig, så snart klorofyllet under dess skydd utvecklats
tillräckligt starkt till att icke längre omedelbart behöva detsamma.
Ett utmärkt exempel härpå lämnar en av våra vanligaste
vårväxter, hästhovsörten (Tussilago f ar f ar a), vars nya blad på sin
översida bära en vitskimrande hårfilt, som de genast bortlägga,
så snart deras klorofyll tillräckligt utvecklats. För övrigt
skyddas de nya bleka bladskotten på många andra sätt, men oftast
genom att gömma sig, vilket sker på olika vis. Än resas de
unga skotten rakt upp, än få de hänga ned eller förses med en
starkt glänsande yta, än läggas de i samma syfte i de
mångfaldigaste och eljest oförklarliga veck.
Bland växterna finnas emellertid icke blott anpassningar
till skydd mot för mycket ljus, utan även till hjälp vid alltför litet
solsken. Många växter göra nämligen såsom människorna,
vilka vid trånga gator måste arbeta i mörka rum och för att få
mera ljus sätta upp reflexspeglar, som återkasta skenet från
solljuset in i den ständiga skymningen. Så gör t. ex. lysmossan
(Schistostega osmundacea), som här och där i mellersta Europa
finnes i skuggiga bergklyftor och vid ingången till grottor. Det
är emellertid icke själva plantan; utan dess första
utvecklingsskede, den mikroskopiskt lilla, knappt l mm. långa s. k.
förgrodden, som under vissa omständigheter synes skimra och
självständigt lysa liksom små smaragder. En smal stjälk bär en tvåflikig
skiva, som i sin ordning sammansättes av små pärlor, vilka nedåt
sluta i en trubbig spets. I denna spets bär varje liten pärla
6-7 ytterst små smaragdgröna korn. De linsformigt välvda
cellerna ställa sig alltid så lodrätt som möjligt mot de sparsamt
infallande solstrålarna, vilka av dem koncentreras som av en lins
och kastas på klorofyllkornen, varför dessa också stråla i klart
ljus i den halvmörka hålan.
Liknande inrättningar finnas i växtriket av många slag.
Till dem höra sålunda de redan omtalade vattencellerna hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
