Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Istiden - Djurvärlden under och omedelbart efter istiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
507
sätt hopade sig mäktiga lösslager överallt där en lugnare vind
härskade. Lika betecknande för denna tid var den vidsträckta
spridningen av en djurvärld, vilken dels var infödd i mellersta
Europa, dels invandrade från Sydryssland och Asien. Redan före
istiden hade Elephas antiquus, stamform till den nuvarande
afrikanska elefanten och mycket större än denna, funnits
inhemsk i Europa, och likaså hade en noshörningsart, Rhinoceros
Mercki, bebott Tyskland före lössbildningen. Nu framträngde
dessa från sina tillflyktsorter till den från isen befriade stäppen,
som att döma av de rör, rötterna kvarlämnat i lösslagren, måste
ha burit en rik gräsmatta. Men denna stäppflora livnärde icke
allenast elefanter och noshörningar, utan till dessa slöto sig hela
hjordar av äkta stäppdjur, sådana som ännu leva på de sydryska
och turkmeniska stäpperna. Saigaantilopen (fig. 216,2, sid. 363),
som var vitt spridd till nordliga Sibirien, invandrade över
Västpreussen och Ungern till Böhmen, Tyskland, Belgien, Frankrike
och kom till och med till England, som ännu var landfast förenat
med det övriga Europa. Vilda hästar, hyenor, lejon och talrika
gnagare kommo likaledes i massor, såsom deras i vissa bergarters
håligheter anträffade rester visa.
Rovdjuren, vilka under istiden allestädes funno rikt byte,
gömde sig under dagen och under den kalla vintern i talrika hålor,
som funnos i Tysklands kalkberg och där den gula lera, som
vindarna överallt uppvirvlade, lätt inträngde. Men även sjuka och
döende djur sökte en tillflykt i hålorna. Av de knölar, som
ledgångsinflammationer kvarlämnat på deras ben, kan man se, att
många av dem lidit av giktplågor. I det att i århundraden, ja
årtusenden under klimatets alla växlingar under diluvialtiden
hålorna tjänade såsom tillflyktsorter, hopade sig i dem också
oerhörda massor av ben och bildade tillsammans med det material,
vari de inbäddades, de s. k. benbrecciorna. I en håla vid Ulm
har man sålunda funnit benknotor efter 400 grottbjörnar;
björnarna jagade elefanter, hästar, nötkreatur, älgar och hjortar
och släpade sitt byte in i hålan, och vid de strider, som därvid
uppstodo, ha hästarnas hovar krossat månget revben hos
björnarna, efter vad de läkta benbrotten visa. I franska och engelska
hålor äro björnarna mera sällsynta, men i stället hyenorna så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
