Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kometer - Stjärnfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
570
allt kortare, och att kometen således allt mera närmar sig solen
till dess att den slutligen skall instörta i denna. Påskyndandet av
hans rörelse är emellertid regelbundet och kan icke, såsom Encke
förmodade, hänföras till ett hindrande medium i världsalltet,
utan torde fastmer, såsom prof. Backlund visat, framkallas av en
meteorsvärmring, som kometen genomskär. Då kometen d.
5 februari 1895 senast iakttogs efter att ha återkommit 27
gånger, hade den endast en omloppstid av 3,so år, varvid den å ena
sidan närmade sig solen till ett avstånd av 0,34 jordbansradier
eller 51 millioner km., å andra sidan avlägsnade sig från
densamma 4,09 jordbansradier eller 613 millioner km. Sedan dess
har kometen förblivit försvunnen.
Samma öde att vara försvunnen har också drabbat den
komet, som d. 26 febr. 1846 iakttogs av Brorsen i Kiel, likaledes
en tid återkom regelbundet och liksom Bielas komet tillhörde
de av Jupiter infångade kometerna. Kometen rörde sig i en
elliptisk bana kring solen på en tid av 5 l/z år och kom i sitt
peri-helium solen så nära som 0,588 jordbansradier eller 87 millioner
km., medan den på sitt största avstånd befann sig 5,6io
jordbansradier eller 839 millioner km. avlägsnad från solen. Den
återkom tämligen regelbundet ända till 1879, men syntes därefter
icke vidare till. Samma förhållande råder med den år 1770
upptäckta Lexells komet, som likaledes hade en omloppstid
av 5x/2 år och som enligt anställda beräkningar år 1779 måste
ha påverkats av Jupiter, som kometen detta år kom mycket
nära, på sådant sätt att den utkastades ur solsystemet.
Stjärnfallen äro ingalunda några sällsynta företeelser. En
iakttagare kan få se omkring 10 stjärnfall i timmen på den del
av himlen han kan överblicka. Som denna del utgör ungefär
en fjärdedel av himlavalvet, så skulle 40 stjärnfall kunna
iakttagas i timmen från en iakttagelsevrå. Därav har man beräknat,
att på en dag falla omkring 10 millioner stjärnfall till jorden,
och vid de stora stjärnfallen har man beräknat, att deras
talrikhet är 1,000, ja 10,000 gånger större än vanligt. Antager man,
att varje stjärnfall väger 5 gr., skulle jorden årligen öka i vikt
med 20 millioner kilogram. Talrikast komma stjärnfallen under
morgontimmarna, 3-4 f. m., och äro då omkr. 2l/2 gånger f lera
än mellan 8-9 e. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
