Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fixstjärnor, nebulosor, världarnas uppkomst - Nya stjärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
591
Alla dessa föränderliga stjärnor av Miratypen äro anmärkningsvärt
nog röda, d. v. s. åldrande, sitt utslocknande nära,
stjärnor, vilkas redan vid synbarhetens yttersta gräns befintliga
ljus tidtals hotar att alldeles slockna för att emellertid alltid på
nytt åter taga upp sig. De äro sålunda en fullständig motsats
mot de ungdomliga Algolstjärnorna, vilka ännu stråla i
glänsande vitt ljus och fördenskull tidtals fördunklas av för
oss osynliga bistjärnor. Mirastjärnorna visa emellertid högst
ansenliga olikheter i sin ljusstyrka, som i medeltal växlar
mellan femte och åttonde storleksklassen. Detta motsvarar en
föränderlighet i strålningsstyrkan, som uppgår till 100-150
gånger från ena till andra tillståndet. Deras perioder äro i
intet fall mindre än 65 dagar och endast undantagsvis större
än 300 dagar, men kunna då också uppgå till två och flera år.
Ju längre förmörkelsen räcker, desto närmare äro de sitt
utslocknande.
Stjärnor, som plötsligt visa sig, lysa en tid till dess att de
småningom förlora i ljusstyrka och slutligen slockna, kallar man
nya stjärnor. En av de äldsta och mest överväldigande företeelserna
av detta slag, av vilka man intill år 1895 kände endast 14,
inträdde år 1572 och väckte uppseende i hela Europa. I början
av november detta år uppflammade nämligen i närheten av Cassiopeias
stjärnbild, där eljest ingen stjärna syntes, från ena
dagen till den andra en till den grad glänsande fixstjärna, att
den vid tiden, för sin största glans tävlade med Venus och till
och med lätt kunde varseblivas mitt på ljusa dagen. Tyge Brahe,
sin tids mest berömde astronom, såg den nya stjärnan för första
gången den 11 nov. och iakttog densamma med största omsorg
under alla dess utvecklingsskeden. Sedan den nya stjärnan
lyst några veckor med sin fulla glans, hade den redan i mars
1573, således efter blott fyra månader, sjunkit till en stjärna av
första klassen. Under tiden för sin största ljusstyrka var stjärnan
glänsande vit, men ju mera dess ljusstyrka avtog, desto rödaktigare
blev också dess färg, och i maj var stjärnan endast av
andra till tredje storleken. En kort tid skall den åter ha strålat
i vitare ljus till tecken, att den på nytt svagt flammat upp, men
strålningsstyrkan avtog emellertid oavbrutet, och redan ett år
efter sitt uppflammande syntes den knappt mera. Från mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
