Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
599
varigenom den vila, som vid en allmän likhet skulle härska
bland de kringspridda elementen, upphäves och kaos börjar
uppstå på de punkter, där de starkast attraherande partiklarna
finnas.» På detta sätt uppstå kring den starkast attraherande
kroppen, den blivande solen, samlingar av massa, ity att smådelar
ur alla riktningar röra sig mot densamma. Dessa smådelar,
som egentligen måste beskriva raklinjiga banor i riktning mot
den under bildning stadda centralkroppen, avledas enligt Kant
emellertid ur sina banor, dels genom den mellanliggande materians
elasticitet, dels genom sammanstötning med andra smådelar,
och beskriva nu i alla möjliga riktningar kurvor kring
centralkroppen, så vida de icke störta in i denna och därigenom
alstra en rotation hos densamma. Mellan de smådelar, som
kring solen röra sig i alla riktningar och i alla lägen hos sina banor,
skola emellertid sammanstötningar äga rum och delar förena sig
ända till dess att slutligen blott några få, större kroppar,
planeterna, återstå, vilka därpå omkretsa solen i en och samma
riktning och i nästan samma plan som denna. Planeterna erhålla
därpå, på samma sätt som ovan solen, en axelrotation, och
deras månar bildas på samma sätt som planeterna.
Underkastas resultatet av denna här i sina allmänna drag
framställda hypotes en prövning i enlighet med vetenskapens
nuvarande ståndpunkt, så inses lätt, att alla på detta sätt
formade kroppar skulle attraheras mot en gemensam medelpunkt
och att vi i så fall icke såsom i solsystemet skulle ha ett helt
antal kroppar, utan endast en enda av allas förening bildad sol.
Vid försöket att visa, huru de mindre massorna kommit till att
röra sig kring de större i cirkelformiga banor, visar sig nämligen
Kants sätt att sluta otillräckligt. Han synes tänka, att
rotationsrörelsen skulle kunna alstras indirekt genom de
bortstötande eller elastiska krafter, vilka skulle vara i verksamhet
bland de glesare massorna hos materien, som förtätar sig, och
vilka måste orsaka en virvelrörelse. Mekanikens lagar lära
emellertid, att rotationsrörelsens summa i ett system aldrig kan
förstoras eller förminskas genom dess särskilda delars ömsesidiga
inverkan, varför också solens och planeternas nuvarande
rotationsrörelser måste vara liktydiga med dem, som de hade
från begynnelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
