Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De äldsta menniskorna och stentiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De äldsta menniskorna och stentiden.
Det första säkra uppvisandet af menniskornas
samtida tillvaro med fornverldens utdöda, djur
anknyter sig till namnen på tvenne män, Schmerling
och Fuhlrott. Alla tidigare undersökningar i denna
rigtning hade vid noggrannare granskning till sina
resultater icke visat sig hållbare, så att den store
franske naturforskaren Cuvier lät förleda sig till det
påståendet, som en längre tid gälde såsom en dogm:
“det gifves inga fossila menniskor“. Det stora
anseende, som denne forskare med rätta åtnjöt afskräckte
mången ifrån hvarje undersökning på det här nämnda
området och i läroböcker tänkte man på sin höjd
för det historiska intressets skull i förbigående på de
negativa resultaterna, och dervid gick man
regelmässigt tillbaka till den gamle Scheuchzers
salamanderskelett, hvilket denne hade ansett tillhöra en
menniska, som skulle varit ett åsyna vittne till
“syndafloden och Guds vrede“ och hvilket med inskriften:
“Betrübtes Beingerüst, von einem alten, Sünder,
Erweiche Herz und Sinn der neuen Bosheits-Kinder“ [1])
blifvit till ett ordspråk.
Schmerling tillkommer äran att först hafva
angripit det cuvierska påståendet; ty Fournals och
Christols fynd i hålan vid Bize vid södra Frankrike hade
utan synnerlig uppmärksamhet blifvit förbigångna.
[1] Bedröfliga benrangel af en gammal syndare, uppmjuka hjerta
och sinne hos de nya ondskans barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:06:09 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/uppeforn/0014.html
