Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Landsvägarna i äldre tider - Förfädernas vägbanande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
tiga beröringen med varandra. Sverige, som fick sin första järnväg
1856 — mellan Köping och Hult — är nu genomdraget av ett ganska
tätt järvägsnät från Trälleborg och Ystad upp till Riksgränsbanans
område i norr.
Den elektriska telegrafen, telefonen, radiotekniken med mera ha
blivit betydande faktorer i samfärdselns tjänst. Och genom
framsynt duglighet har Sverige nu ett flertal flygmaskinslinjer till
främmande land, och ett nät av inländska flyglinjer är under bildande.
De vägar — av annan konstruktion — som medeltidssvensken
färdades fram på med sin oxförspända kärra, befaras nu av
"självgående" vagnar, automobilerna, och den mera brådskande resan gör
man i aeroplanets eleganta, komfortabla kupé.
Vi skola nu se huru uppfinningarna steg för steg bringat upp
vår trafikkultur till denna höga ståndpunkt. Vad fäderna på detta
område genomkämpat, har mången kanske aldrig ägnat en tanke.
Men det är värt att lära känna, ja, är det inte rent av en skyldighet
mot sig själv att känna detta?
Förfädernas vägbanande.
När naturmänniskan tog sig fram i marken följde hon alldeles
säkert i största möjliga utsträckning de stigar, som djuren gått
fram på. De hade i sin sökan efter bete och byte banat väg, trampat
marken jämnare, brutit eller avbetat kvistar — och de sökte sig med
säker instinkt fram på de drägligaste framkomstställena. Man kan
antaga detta så mycket säkrare som det ofta gällde för människan
att uppspåra djuret för att skaffa föda och klädnad.
Dels emedan djuren måste ha dryck till hands och dels därför
att stigarna i viss mån banats av floder och andra vattendrag torde
man kunna säga, att "vägarna" ofta följde vattendragen. Gällde det
en flodpassage uppsöktes med ledning av djurspåret det grundaste
stället. Skulle man över berg eller åsar följde man likaledes djurens
vägar, som gingo i de framkomligare passen.
Var det en väg, som man gick ofta, skaffade man undan de
hindrande förmålen, och hålor eller andra ojämnheter igenfylldes med
stenar, kvistar eller dylikt — och därmed var första vägbyggandet
börjat. Klyftor mellan ett par bergväggar eller en djupare fors i
ett vattendrag övergick man genom att lägga en trädstam — kanske
flera — över trafikhindret, och därmed var det första steget till
brobyggnad taget. Vagnar hade man inte, men man fann snart, att ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
