Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Bana och bangårdar - Brobyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
låg höjd, att båttrafiken icke kan passera under banan, utföres bron
över farleden med ett eller flera rörliga spann. Av rörliga broar
finnas flera typer. Allt efter den princip, som begagnas för
manövreringar skiljer man mellan sväng-, lyft- och rullbroar. Klaffbroar äro
bekvämast och vanligast.
Underbyggnaden till järnbroar utföres av sten eller betong.
Höga mellanpelare kunna även utföras som fackverk, men äro då mera
att hänföra till överbyggnaden. Underbyggnadens uppgift är att
förmedla förbindelserna mellan banvallen och överbyggnaden samt
överföra belastningarna från överbyggnaden till underbyggnaden.
Det är därför av största vikt, att grundläggningen av landfästen och
pelare utföras omsorgsfullt. En ojämn, om än liten, sättning av
någon del av underbyggnaden kan särskilt vid överbyggnader av vissa
konstruktionstyper åstadkomma mycket stora skador. Den bästa
byggnadsgrunden är fast berg, men ofta är detta beläget så djupt under
markytan, att det skulle bliva allt för dyrbart att nedföra
underbyggnaden till berget. Grovt grus och pimmo äro också att räkna till god
byggnadsgrund. Emellertid erfordras i regel för tryckets bättre
utbredande att underbyggnader på sådan grund utföras med större
bottenyta än vad som är behövligt vid berggrund. Om jordlagren
äro av dålig beskaffenhet ur bärighetssynpunkt, måste
grundförstärkning företagas. Det vanligaste sättet att förstärka en svag grund
är att medelst neddrivning av trä- eller betongpålar överföra trycket
till tillräckligt bärkraftig botten. Även s. k. friktionspålning
förekommer ofta, då djupet till fast botten är stort. Enligt denna metod
neddrivas icke pålarna ända till fast botten, varför belastningarna
måste överföras till de omgivande jordlagren genom friktionen mellan
dessa och pålarna. En mängd andra grundläggningsmetoder finnas,
av vilka en hel del äro synnerligen komplicerade. Det som bereder
största svårigheterna vid grundläggning på stora djup är
arbetsplatsens torrläggning. Härför användas mest spånter och fångdammar,
men även andra sätt förekomma i samband med de mera ovanliga
grundläggningsmetoderna.
Järnbroarnas uppbyggningar försiggår på ställningar, i regel av
trä, som uppställas på vattendragets botten, om djupet icke är
alltför stort och trafik eller isgång i vattendraget icke hindrar en sådan
anordning. I så fall kunna ställningarna helt eller på en del av bredden
utföras fribärande eller ock kunna de helt undvaras vid vissa för detta
byggnadssätt lämpade konstruktioner, s. k. frisvävande montering.
På pråmar flytande ställningar förekomma även. Ställningarnas
konstruktion och utförande för ett större brobyggnadsföretag är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
