Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Elektriska banor - Elektriska spårvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-92
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
källan vid elektricitetsverket, men i allmänhet tillföres strömmen vid
vissa s. k. matar- eller tryckpunkter genom matarledningar.
Kontaktledningen är nämligen för klen för att längre väg kunna leda den
elektriska energien. Matarledningarna, som i regel förläggas såsom
jordkablar hava i allmänhet grövre sektionsarea, vilken beräknas efter
den maximalförbrukning, som kan väntas förekomma inom dess
matningsområde. Återledningen av strömmen till elektricitetsverket sker
genom
spårvägsskenorna, vilka vid skarvarna
förenas med varandra
medelst kopparledningar
till förhindrande av för
stort spänningsfall i
skarvstället. Vid
matar-punkterna brukar man
jämväl ansluta särskilda
kablar för återledning av
strömmen.
Spänningsfallet mellan skenan och
jorden får nämligen icke
antaga högre värden än
c :a 2 voit, enär strömmen då söker sig väg ned i jorden och bildar s. k.
vagabonderande strömmar, vilka genom elektrolytisk verkan förstöra
rörledningar i marken, t. ex. gas- och vattenledningsrören.
Skarvställenas elektriska förbindning, som är utsatt för de ständigt
återkommande stötarna vid vagnarnas passerande, hava länge utgjort en svag
punkt i ledningssystemet, och mången vattenledningsläcka har
uppstått av vagabonderande strömmar, som här fått sitt upphov. På
de senare åren har man emellertid allt mera börjat svetsa ihop
skarvarna, och därigenom har den fördelen vunnits, att god elektrisk
kontakt erhålles utan att några särskilda förbindelseledningar erfordras,
och samtidigt blir vagnens gån g jämnare. Man har nämligen funnit,
att på de relativt korta spårvägssträckorna spelar
längdutvidgningen icke någon roll. Skenorna ligga ju också nedgrävda i
gatan och påverkas icke av värmen i samma grad som
järnvägsskenorna.
För spårvägsdriften användes vanligen likström med en spänning
av 550 à 600 voit. Denna alstras på elektricitetsverket av en eller
flera likströmsgeneratorer, samarbetande med ackumulatorbatterier.
Vid igångsättning förbrukar spårvägsmotorn avsevärt mera ström än
< under normal gång, och då det kan inträffa att ett flertal vagnar
Fig. 73. Interiör av motorvagn för Göteborgs
spårvägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
