- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 1. Samfärdsmedeln /
97

(1926) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Elektriska banor - Elektriska järnvägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELEKTRISKA JÄRNVÄGAR

97

vecklingsform av spårvagnen. Då det emellertid är avsett för
längre sträckor, förses det med flera vagnar, och den
maskinella anordningen får i allmänhet sin egen vagn, lokomotivet. Med
undantag av ackumulatorlokomotivet, vartill vi längre fram
skola återkomma, erhålla de elektriska lokomotiven sin energi från
kontaktledningar genom strömavtagare, utförda enligt samma’
princip som spårvägarna. Med avseende på strömarten, som
kommer till användning, skiljer man på tre olika system, om
vilkas fördelar och nackdelar mycken strid har stått. Det’
äldsta är likströmssystemet, som påminner om spårvägarna,
ehuru högre spänning måste tillgripas, för att överföringen skall
kunna ske på de längre avstånden. Vanligen använder man 1,000 à
2,000 voit, ehuru även anläggningar med upptill 3,000 voit
förekomma. Motorerna, som äro serielindade, kopplas i serie, så att endast
halva spänningen kommer på varje motor. Vid äldre anläggningar
användes lägre spänning, varigenom kontaktledningen måste
dimensioneras så grov, att densamma näppeligen kunde utföras såsom
luftledning. Man lade då en på marken isolerad skena, från vilken
strömupptagningen skedde, vilket system emellertid blev allt för dyrbart i
anläggningskostnad. Likströmssystemet har huvudsakligen kommit
till användning i England, Frankrike och Amerika.

I Sverige och ävenså i Schweiz och Tyskland användes
huvudsakligen enfasig växelström för järnvägsdriften. Spänningen i
kontaktledningarna kan vid detta system väljas avsevärt högre än vid
likström, vanligen 10,000—20,000 voit. Medelst transformatorer på
lokomotivet nedtransformeras vanligen spänningen till 250—750 voit,
innan den tillföres motorerna. Den högre linjespänningen vid
växelströmssystem medför stor besparing i anläggningskostnad för
kraftledningarna, då dessa kunna göras klenare, och såväl mindre koppar
erfordras, som billigare konstruktioner för uppbärandet kunna
användas. Motorerna utföras såsom serie-kommutatormotorer, och reglering
och startning av dessa sker genom inkoppling av olika uttag på
transformatorn. Härigenom förloras praktiskt taget ingen energi, vilket
däremot är fallet vid likströmssystemet, där regleringen sker medelst
motstånd. En olägenhet hos enfassystemet, som vållat mycket
huvudbry, är den störande inverkan, som starka övertoner i motorströmmen,
haft på utefter banan löpande telefon- och telegraflinjer. Nu har
man emellertid lyckats övervinna dessa svårigheter, och
växelströmsbanorna äro i det närmaste lika störningsfria som likströmsbanorna.
Växelströmmens periodtal hållas relativt lågt, omkring 15 perioder pr
sekund. Det vore givetvis önskligt, att man kunde använda det van-

4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:06:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppf/1/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free