Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Luftballonger, luftskepp och flygmaskiner - Flygmaskiner - Motorflygare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 TREDJE DELEN. LUFTBALL:R, LUFTSKEPP O. FLYGMASKINER.
Ett av de viktigaste organen i en flygmaskin är vingarna, vilka
vid flygningen uppbära apparatens och lastens samt passagerarnas
samlade vikt. Vingarna måste därför besitta en viss stabilitet utan
att vara över hövan tunga . De bestå vanligen av ett stativ, av trä
eller stålkonstruktion, överklätt med för ändamålet särskilt
preparerad väv eller metall. I de senare konstruktionerna ha vingarnas
ytterhölje — liksom flygkroppens i övrigt — byggts av aluminium
eller duraluminium.
Från förarplatsen utgå kommandorepen till maskinens
manövre-ringsplan, höjdrodret, sidorodret och skevningsrodern. Vanligen
styres med en kombination av hand- och fotspakar, och i moderna,
större flygmaskiner har
man
dubbelkommando, det vill säga att
två förareplatser
med var för sig
skilda manövreringsspakar förekomma.
Skulle något
missöde drabba föraren
så rycker
reservföraren in, och vid
längre flygturer
kunna två — eller
flera — förare
avlösa varandra genom
en sådan anordning.
Motorn verkar genom sina vevstakar på axeln, där propellern
sitter. Propellrarna byggas vanligen av trä, hårda träslag, vilka
sammansättas av fanérskivor. De utformas så att propellern är
svagt böjd i sin längdriktning och för övrigt avfasad.
Från sin plats i förarsätet skall föraren kunna på sina
instrument avläsa propellerslagens antal — varvantalet i motorn — och
reglera bensin- och lufttillförseln till motorn, eller motorerna får
man kanske säga, ty numera byggas maskinerna ofta med två, tre
eller fyra motorer. Vidare skall smörjningen kunna skötas — i den
mån den inte sker automatiskt — från förareplatsen, där man för
navigeringen har kompass och höjdmätare samt plats för nödigt
kartutrymme. Vanligen skötes "avprickningen" på kartan av den
föraren medföljande spanaren eller kartläsaren.
Fig. 46. En "Taube". Etrich-Rumplers endäckare,
sedd underifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
