Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen: Farkosten från den urholkade trädstammen till den moderna oceanflygaren - Från velocipedångare till flytande atlantparadis - Ångfartygens fortsatta utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGFARTYGENS FORTSATTA UTVECKLING
57
försöken voro lyckade, ty man kunde framdriva fartyget med en
hastighet av tio knop. Propellern var egentligen två olika propellrar
efter varandra, och vardera av dessa hade åtta skovelblad, vilka
ställts snett mot axelns längdriktning.
Ericssons geniala uppfinning vann emellertid ingen resonans i
England, men amerikanska sjöofficeren Robert Stockton insåg
värdet i svenskens uppfinning, bekostade byggandet av två fartyg med
john-ericsson-propellrar och vann med dem stora framgångar. Nu
fick även pressen i London erkänna, att man med denna uppfinning
stod inför en epok i ångsjöfartens historia. Ett fartyg, som gavs
namnet Robert F. Stockton, gjorde en färd över Atlanten. Ehuru
fartyget hade motvind och ogynnsamt väder, kunde resan göras på
46 dygn. Ericsson hyllades entusiastiskt av amerikanarna. Han
stannade i Amerika, och hans insats på fartygsbyggandets område där
blev av enastående slag.
Under ångfartygsbyggandets första decennium kom man inte fram
till större typer än man kunde torrsätta fartygen på slip. Man
halade upp dem på en mot vattnet sluttande bädd, och kunde så vidtaga
nödiga reparationer. Men då man kom upp till de stora
atlantfarty-gen kunde detta förfaringssätt inte användas. Man byggde redan
tidigt dockor, vilka kunde tömmas för vatten medan man reparerade
fartygen. Vanligen begagnade man någon plats, som gynnades av
naturen, till exempel en sänka mellan två klippor vid havet. Man
hade då endast att skaffa en avstängningsanordning utåt havet, så
att man kunde avstänga denna "vik" från havets vattentillströmning.
Med pumpanordningar länsades så dockan, och reparationerna kunde
verkställas.
Men redan under Great Easterns första resa till Amerika kom
fartyget på grund, det var ett dittills okänt grund ett hundratal sjömil
utanför New York, och sedan fartyget flottagits fann man att ingen
docka var stor nog att taga in fartyget i. Och att draga detta
jättefartyg upp på slip avstod man ifrån. Skadan reparerades genom
dykare.
Hand i hand med ångfartygens tillväxt uppkommo därför
torrdockor, dessa "fartygens lasarett", där skepp kunna repareras. Med
ökad sjöfart lönade det sig att bygga torrdockor. En del sjöstäders
kommunala myndigheter fann det med samhällets ekonomi förenligt
att anlägga dockor, ty det medförde ökat antal arbetstillfällen och
frammanade industrier. Man skiljer numera mellan fasta och
flytande dockor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
