Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen: Farkosten från den urholkade trädstammen till den moderna oceanflygaren - Rotorfartygsexperimenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROTORFARTYGSEXPERIMENTEN
97
Experiment att framdriva fartyg med elektriciet, som tagits ur
luften göras också. Man skulle, om den saken kunde lösas, slippa
ifrån en hel del maskinerier och laddningar. Men det tillhör ännu
den elektriska uppfinnardrömmen. Sjöfart har det inte blivit av de
konstruktioner man hittills framkommit med.
Däremot har man kommit mycket långt i fråga om att framdriva
ett fartyg med vindkraften men likväl inte använda segel. Mycket
bekant har på senaste tiden blivit ett rotorfartyg, Buckau, som
framdrives med vad man inom vetenskapen kallar magnus-effekten, ett
strömningsfysiskt förhållande. Om man har i minne att man sedan
årtusenden ansett det oförenligt med verkligheten att för fartygs
framdrivande nyttja vindkraften på annat sätt än med segel, kan man
fatta det allmänna intresse, som uppkommit kring denna den senaste
uppfinnigen på fartygsframdrivandets område.
Det är något rent av mystiskt detta, att ett par roterande rör,
skorstenar tar man dem för i första taget, uppsatta på ett fartygsdäck
kunna föra ett fartyg framåt genom kraftverkan på dett lameller.
Det fysikaliska underlag, varpå denna uppfinning vilar, var till och
med så litet bekant i den vetenskapliga världen, att uppfinningen
även där väckte det största uppseende.
Den kraftverkan, som framdriver ett rotorfartyg, upptäcktes 1852
av professor Gustav Magnus i Berlin, grundläggaren av den tyska
ex-perimentalfysiken. Han avled 1870. Efter honom kallar man
kraften för magnuseffekt. På den tid han experimenterade med
strömningsfysiska problem fanns det ännu runda kanonkulor, vilka till
artilleriofficerarnas sorg stundom trotsade alla ballistikens lagar och
beskrevo godtyckliga kurvor. Och det var ju inte trevligt, när man
skulle skjuta till måls.
Man fann dock att kulorna — de voro något olika tillverkade —
avveko åt den sida, där de hade största tyngden. Professor Magnus
antog, att sidoplaceringen av tyngdpunkten i kulan försatte kulan i
rotation. Han gjorde experiment. I ena ändan på en balans, som
var rörlig kring en lodrät axel, placerades på en vertikal stång en
snurra, bestående av en i en ring lagrad roterbar cylinder, vars axel
var lodrät. Cylindern sattes i rotation med ett snöra, liksom man
gör med en vanlig snurra. Blåste man en luftström — med fläkt —
mot cylindern visade det sig, att balansen svängde ut åt den sida, där
luftströmmen och cylinderns yta rörde sig åt samma håll. Det
uppträdde alltså en kraft vinkelrät mot luftströmmen, och denna kraft
har givits namnet magnuseffekten.
II 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
