Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen: Farkosten från den urholkade trädstammen till den moderna oceanflygaren - Hur man finner väg på havet - Navigeringskonstens första steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NAVIGERINGSKONSTENS FÖRSTA STEG
135
ankar vid mörkrets inbrott. Efter att man först kände sig för i det
okända farvattnet med en åra eller dylikt kom man senare till att
skaffa sig upplysningar om djupförhållandena och eventuellt lurande
undervattensförsåt genom att man med ett sänke på snöre lodade.
Havsbotten har liksom terrängen på land sina sluttningar och sina
mera resliga uppskjutande ställen, bottenbeskaffenheten är också
växlande på havet.
Genom bruket av lod kan den sjöfarande skaffa sig underrättelse
om huruvida han nalkas kust eller grund. Vi skola framdeles
återkomma till det modernare lodet. Men vi veta ju att egyptierna i viss
mån och i ändå högre grad fenicier och romare samt även grekerna
seglade långa distanser över haven. I sådana fall ha de med all
säkerhet hållit sig vid kusterna och haft landkänning men man vet av
berättelser att de inte drogo sig för att styra ut på en överhavsfärd,
där de inte kunde ha ledning av landkänningen i annan mån än de
togo märke på den kust de lämnade och visste så av erfarenhet, att en
viss kurs skulle föra dem till viss punkt.
Vid nattseglingar och klart väder hade de en astronomisk
navige-ringskonst av primitivt slag. De visste av stjärnbilden Lilla
Björnens ställning att utreda var norr var. Fenicierna lära också ha
använt Karlavagnen för sina ortsbestämningar till sjös. Att få
bestämning med ledning av solen på dagen var kvistigare, ty de
saknade ju ur, vilka kunde meddela dem om solens ställning, och var det
överdragen sky skulle inte ens detta ortsbestämmande hava kunnat
komma ifråga.
Att bedöma fartygets fart var också en högst vansklig uppgift
för forntidens navigatörer. Vind och vågor äro härvidlag mycket
opålitliga, och utkastade föremål kunna också förvilla genom
strömmens och vindens inverkan. Men det är troligt att dåtidens
sjöfarare i en nästan oförståelig grad kunde kombinera sådana
beräkningar, och så hade han ju vid angöring av kust att lita till lodet.
Och man skall ihågkomma, att det rörde sig om relativt små fartyg,
en kombinerad rodd- och segelbåt, som det inte erbjöd så stora
svårigheter att taga av grund eller att vid överraskande svårt väder
draga upp på land.
Man saknade varje medel att bestämma ett
breddgradsförhållande, och det var därför rena stordåd och kämpamässiga
sjöfararebedrifter, då våra nordiska förfäder seglade till England, Island,
Grönland och norra Amerika. Av sagor och berättelser veta vi att dessa
sjöfarare medförde korpar eller falkar, vilka de uppsläppte, då de
anade att fartyget nalkades land. Om djuren kretsade kring farty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
