- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 2. Samfärdsmedeln /
155

(1926) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen: Farkosten från den urholkade trädstammen till den moderna oceanflygaren - Hur man finner väg på havet - Kompassen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOMPASSEN

155

Kompassen.

Genom europeiska resande och genom araberna kom kännedomen
om kompassen redan under medeltiden till Europa. 119 nämnes den
— eller rättare magnetnålen — av Goyot de Provins, och den franske
historikern Jaques de Vitry skriver 1204: "Magneten, som finnes i
Indien, drager järnet till sig medelst dolda krafter. En järnnål,
som man strukit med magneten, vänder sig ständigt mot
nordstjärnan, varför den är mycket nyttig för sjöfarande." Och naturligtvis
var den det. Genom det citerade är också magnetens princip
klarlagd. Men man hade uppenbarligen högst ofullkomliga
skeppskompasser på tidigare stadium av kompassnavigation.

Den franske munken Vincent de Beauvals yttrar så här: "Då
sjöfarande ej kunna finna, vilken väg, som förer till hamnen, gnida de
spetsen av en nål mot en magnet, lägga den i ett halmstrå, som de
kasta i en skål med vatten. Runt kring denna föra de magneten,
då spetsen av nålen följer denne. Sedan de fört magneten runt kring
skålen taga de plötsligt bort magneten, och nålspetsen vänder sig
mot nordstjärnan och förändrar icke vidare riktning."

Gamla vattenkompasser utgjordes av en magnetnål, som fästats
vid ett kort över väderstrecken — kompassrosen — och flöt på kork
i en skål och den kunde således angiva i vilken riktning man
färdades. En sjökapten Flavio Gioja från Amalfi uppges 1302 ha
uppfunnit ett sätt att placera kompassrosen inuti en ask, där
kompassrosen hölls i jämvikt av en tapp. Den franska lilja man får se i
nordstrecket på så gott som alla äldre och en hel del nyare kompasser
tros vara en hedersbetygelse åt huset Anjou, som då regerade i
Neapel.

Under fjortonhundratalet kom kompassen i allmänt bruk hos de
sjöfarande i Europa. Man kunde nu våga lämna kusten och likväl
beräkna en bibehållen kurs, och man hade fått större och mera
väl-riggade fartyg, med vilka man kunde utföra kryssningar utan
landsikte tack vare kompassen. Tidigare hade man fått invänta en
gynnsam vind för att kunna våga sig ut på längre överhavssträckor.
Detta inledde de stora upptäckternas tidevarv.

Man började upphänga kompassen i ett särskilt stativ — ofta
kringbyggt — det så kallade nakterhuset, och genom att införa
dubbel balans fick man kompassskivan att hålla sig i horisontellt läge,
så att den inte hängde upp sig utan blev lättare att avläsa. Upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:06:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppf/2/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free