Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen: Farkosten från den urholkade trädstammen till den moderna oceanflygaren - Hur man finner väg på havet - Olika slag av navigeringsinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA SLAG AV NAVIGERINGSINSTRUMENT
159
Under uppmätningen och avprickningen av siffror i sjökorten
utsättes också uppgift om vad bottnen består av. Detta är till god
ledning för den navigatör, som måste "segla på lodet". Detta
inträffar, då det blir dimma och inga iakttagelser kunna göras. Genom
att noggrannt loda sig fram kan
navigatören inte endast få reda på
djupets förändringar, vilka han så
kan jämföra i sjökortet och
konstatera hur han förflyttar sig. De
olika uppgifterna om bottnens
beskaffenhet är honom också till
ledning. I det vanligen begagnade
lodet, en avlång blypjäs, är det
vanligen en urholkning i bottnen, och
denna urholkning fylles före
nedsänkandet med talj. När lodet
upphalats kan man i vanliga fall av
den massa, som fastnat i talget, se
vad slags botten man hade där
"lodskottet" gjordes.
För att finna en ankargrund
under dimma måste seglaren leta sig till en botten, som erbjuder lera
i vilken han kan vara säker på att ankaret tar fast, sä att han inte
omärkligt av strömmen drives på land, vilket lätt kan ske, om han
ankrar på sandbotten eller stenhällar, över vilka ankaret draggar.
I sjökorten finnas på mera trafikerade ställen särskilda anvisningar
om särskilt goda ankarplatser, vilka vanligen väljas så att de äro på
bästa sätt skyddade mot de rådande övervägande lokala vindarna.
Sedan sjömännen fått kompassen till sin hjälp vid seglingar över
stora distanser kvarstod likväl olägenheten av, att man inte på ett
mera tillfredsställande sätt kunde räkna ut hur lång väg man hade
färdats, det vill säga vad sjömännen kalla sin fart eller
tillryggalagda distans. Emellertid berättas det att en viss Vitruv redan omkring
tiden för vår tideräknings början funnit på ett slags "taxameter", en
räkneapparat, med vars hjälp han kunde mäta ett fartygs
tillryggalagda distans. Det var något i form av ett hjul, som man släpade
efter sig, och så hade man uppe på fartyget en räknemaskin, som
visade hjulets rotation i vattnet. Närmare beskrivning på denna
apparat saknas.
Emellertid är principen densamma i de flesta av vår tids
moderna loggar. Man har efter sig ett propellerliknande föremål, och det-
Fig. 113. Schematisk
framställning av en sextant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
