- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 3. Vårt klots rikedomar /
139

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Bergshantering och hyttväsen - Järn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JÄRN

139

het befriade engelsmannen Cort sitt fäderneslands järnindustri i
det han år 1783 uppfann en ny färskningsmetod, puddlingen. Vid
denna process, som försiggår i en flamugn, kunde stenkol användas
som bränsle, ty det kom icke i beröring med järnet, över vilket
endast de heta förbränningsgaserna ströko fram. Genom puddlingen,
som senare undergick viktiga förbättringar, kunde man på samma tid
och med vida mindre kostnader framställa tio gånger så mycket
smidesjärn som genom färskningen
med träkol. Förutom puddlingen
gjordes under det, adertonde
århundradet ännu en viktig
uppfinning: det var framställningen av
gjutstål (numera kallat digelstål)
genom engelsmannen Huntsman.
För första gången hade det alltså
lyckats att genom ett
hyttförfarande — nämligen genom
omsmält-ning av svetsstål i diglar —
framställa smidbart järn i flytande
form och sålunda erhålla en
slaggfri produkt. Digelstålet infördes
i Tyskland på adertonhundratalet
genom Friedrich Krupp i Essen.
Denne lyckades att genom
sammangjutning av innehållet från flera
diglar framställa stora block, som
efter ändamålsenlig mekanisk och
termisk behandling gav det bästa
tänkbara stål. Att i likhet med
tackjärnet använda det flytande
digelstålet direkt för gjutning av
färdiga produkter lyckades först år 1850.

Det var en egendomlig tillfällighet, att vid samma tid som
puddlingen började användas, konstruerade James Watt sin ångmaskin.
Därmed började en ny storhetstid för järnhyttväsendet. Med ånga
kunde blästrarna, hamrarna och senare även valsverken drivas, och
nu voro inte längre järnbruken beroende av vattenfallen i
avlägsna skogsdalar. De kunde förläggas dit, där det fanns stenkol, som
icke endast kunde driva maskinerna utan även kunde användas för
framställningen av tackjärn och smidesjärn. Möjligheterna för en
järnindustri i stor skala voro därmed för första gången givna. Intet

Fig. 24. Järnverk med schaktugn
från c:a 1550. (Efter "Agricola".)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:06:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppf/3/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free