- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 3. Vårt klots rikedomar /
141

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Bergshantering och hyttväsen - Järn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JÄRN

141

bart järn och gav järnindustrin över hela världen ett oanat
uppsving. Om man dittills hade behövt 24 timmar för att i puddelugnen
framställa ungefär 4,000 kilogram smidbart järn, så lyckades man
nu framställa samma mängd i ett bessemerpäron på 20 minuter.
Och detta järn var därtill slaggfritt och ställde sig mycket billigt i
framställningen. Det var helt naturligt att man nu fäste de allra
största förhoppningar vid detta förfaringssätt, vilka emellertid till
att börja med endast delvis gingo i uppfyllelse. Framför allt var det
omöjligt att i bessemerpäronet utdriva fosforn ur järnet, denna
jämte svavel så fruktade motståndaren till järnets hållbarhet. För
sådana länder som England, vilka hava gott om tämligen fosforfria
malmer, och därur kunna framställa ett nästan fosforfritt, för
bessemerprocessen lämpat tackjärn, var förfaringssättet av stort värde, men i
Tyskland däremot, varest största delen av malmerna äro
fosforhaltiga, kom förfaringssättet endast i ringa utsträckning till användning.
Man visste redan då, att omöjligheten av fosforutdrivningen endast
låg i att man icke hade kunnat utfodra eller bekläda päran med
något basiskt material, men först år 1878 lyckades engelsmännen Thomas
och Gilchrist att finna ett lämpligt och motståndskraftigt ämne till
sådan utfodring, som tillät fosforns avlägsnande. Sällan hava väl
betydande män genom sina uppfinningar så skadat sitt fosterland som
dessa båda. Nu behövde Tyskland icke längre hämta fosforfritt
bessemertackjärn från England utan kunde själva av sina
outtömliga rikedomar av fosforhaltig järnmalm framställa ett tackjärn,
som genom Thomasprocessen på ett ekonomiskt sett gott sätt kunde
förvandlas till smidesjärn. Under tidernas lopp gjordes
Thomas-päronen allt större, så att man numera i en "konverter"
framställer ända upp till 30,000 kilogram smidesjärn på 20 till 25
minuter.

Sedan år 1865 har ännu ett färskningsförfarande utbildat sig för
framställning av gjutjärn och gjutstål, vilka efter sina uppfinnare,
de tyska bröderna Siemens och fransmannen Martin, kallas för
Siemens-Martinprocessen. Detta har vissa fördelar gentemot
Bessemer- och Thomasprocessen och har därför också ständigt fått ökad
betydelse för massframställning av smidbart järn. Såsom en gång
puddlingen undanträngde det gamla färskningssättet, så trängdes nu
puddlingen i bakgrunden av Thomas- och
Siemens-Martinprocesser-na. I Thomaspäronen och Martinugnarna verkställes numera all
massframställning av smidesjärn. Även det gamla
digelförfarings-sättet har på de senaste åren fått en farlig konkurrent i1 de moderna
elektrostålugnarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:06:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppf/3/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free