- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 3. Vårt klots rikedomar /
208

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Bergshantering och hyttväsen - Kol och petroleum - Stenkol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208 ANDRA DELEN. BERGSHANTERING O. HYTTVÄSEN

just på grund av den då skeende stenkolsbildningen fått namnet
kar-bontiden (av latinska carbon, kol). Vid undersökning av
stenkolslager kan man ofta finna förstenade växter eller växtdelar, som så väl
bibehållit sin form, att vi därutav kunna sluta oss till huru växtlivet
under stenkolstiden tedde sig. Och icke nog härmed. Man kan
därav också indirekt sluta sig till de klimatiska förhållanden, som varit
rådande under den i fråga varande tidsperioden.

Stenkolen innehålla ganska mycket av grundämnet kol. Detta
gäller i all synnerhet om de finaste sorterna, varav särskilt antracit
är högt skattat. Antraciten är djupt svart och mycket tät. Den
glansiga ytan kan ibland se ut nästan som metall. I brottytor har
den ett mussligt utseende. Dess bränslevärde är mycket stort och
vid förbränningen utvecklar den mycket litet rök och sot. I stället
brinner den liksom träkol i det att den glöder mycket intensivt.
Askbeståndsdelar innehåller den mycket litet. De största
antra-citlagerna förekomma i Pennsylvanien i Nordamerika, där mycket
rikt givande gruvor bearbetas. Mindre rika äro de lager, som
finnas i England, Ryssland och Mähren.

Ej fullt så rena som antraciten äro de vanliga stenkolen, som
äro till färgen sammets- eller becksvarta och ofta glasigt glänsande,
då de kallas glanskol. Äro de mera gråsvarta och föga glänsande
kallas de mattkol. Sämre stenkolssorter kunna innehålla upp till
20 procent askbeståndsdelar, varav en del brukar utgöras av
järn-kis, som kommer till synes i form av små kristaller i brottytor eller
såsom ett metallskimrande överdrag. Bränslevärdet av medelgoda
stenkol uppgår till 7,500 kalorier. (Motsvarande siffra för
antraciten är 8,000).

Med hänsyn till olika sätt att förhålla sig vid förbränning
skiljer man mellan "feta" och "magra" kol. De förra benämnas ofta
långflammiga, enär de vid förbränning giva stora lågor och sota
starkt. Som bekant bestå lågor av brinnande gaser. Det är alltså
tydligt, att de feta kolen vid sin förbränning avgiva rikligt med
gaser. Varifrån komma då dessa? Jo, i feta kol finnas förutom det
rena kolet också en del kolföreningar, som vid upphettning
sönderfalla och giva upphov till gasformiga produkter. De fetaste
kolsorterna användas därför med den största fördel till framställandet av
lysgas och koks, varför de också kallas gaskol. Ju magrare kolen
äro, desto mindre uppblandade med gasbildande föreningar äro de
och följaktligen så mycket "kortflammigare". På samma gång
avgiva de mindre sot och hava för övrigt ett högre bränslevårde än de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:06:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppf/3/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free