Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Elektriska maskiner och kraftöverföring - Elektriciteten och dess första upptäckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRICITETEN OCH DESS FÖRSTA UPPTÄCKANDE 169
rörliga elektroner eller elektriskt laddade partiklar, som antagas
ingå i atomerna. Dessa elektroner äro laddade med samma slags
elektricitet och sträva därför att skilja sig från varandra, varigenom de
komma att uppehålla sig på ledarens yta. Man har också
experimentellt lyckats påvisa, att ledarens inre är oelektriskt. I oledande
ämnen äro elektronernas rörelser däremot obetydliga. Genom att
omgiva ledaren med ett oledande eller isolerande material binder man
alltså elektronerna och hindrar dem att lämna den ledande kroppen. De
rörliga elektronerna benämnas negativa, och om en kropp har ett
stort antal dylika, säges den vara negativt laddad i förhållande till en
kropp med ett mindre antal rörliga elektroner, där sålunda de ej
rörliga eller positiva atomresterna äro i .övervägande. Om en negativt
laddad ledare sättes i förbindelse med en positivt laddad, flytta
elektroner över från den negativa till den positiva. Man kallar denna
överflyttning av elektroner för elektrisk ström, vilken antages gå i
motsatt riktning mot elektronerna, d. v. s. från den positiva ledaren
till den negativa. Om en laddad ledare sättes i förbindelse med
jorden, spridas elektronerna över en stor yta, och man säger, att
elektriciteten ledes ned i jorden.
Med tillhjälp av s. k. elektricitetsmaskiner har man lyckats
frambringa elektricitet i större mängder. En dylik maskin består av en
glasskiva, som drives att roterat kring en axel, och därvid utsättes
för friktion eller gnidning mot ett s. k. rivtyg, vanligen bestående av
ett par läderkuddar, som prässas mot skivan. Den härvid bildade
positiva elektriciteten tillföres konduktorn, som består av en eller flera
metallkulor. Från konduktorn kan urladdning av elektriciteten
åstadkommas genom att sätta den i ledande förbindelse med jorden
exempelvis genom att beröra den med handen. Är laddningen tillräckligt
stark, behöver handen endast komma i närheten av konduktorn, då
urladdningen sker i form av gnistor, som slå över till handen.
Någon egentlig praktisk betydelse hava elektricitetsmaskinerna aldrig
fått utan äro mera att betrakta såsom experimentapparater för
elektricitetslärans tidigaste utvecklingsskeden.
Under senare delen av 1700-talet inleddes studier och experiment
på ett nytt område av de elektriska företeelserna, vilket blivit
synnerligen fruktbringande och fört elektrotekniken ett gott stycke framåt.
Under en föreläsning vid universitetet i Bologna år 1786
experimenterade professor Luigi Galvani med en elektricitetsmaskin,
vilken stod på ett bord, där dessutom lågo nypreparerade grodlår. En
av åskådarna råkade med en kniv vidröra ett av grodlåren, samtidigt
som Galvani tog en gnista från elektricitetsmaskinen, och man iakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
